Texter

Amalia sittandes vid enhörningen

MT/Måsen: Mystisk enhörning vid Magiska stigen

Mariefreds tidning/Måsen 9 november 2022

Den mystiska enhörningen har nu funnit sin plats vid den Magiska Stigen. Det vackra sagodjuret vilar sina långa ben i en glänta där höstlöven singlar ned mot marken.
– Enhörningen ligger och vilar. Jag tycker om uttrycket. Det känns som ett mytologiskt djur, säger konstnären Amalia Årfelt.

MT/Måsen: Mystisk enhörning vid Magiska stigen Läs mer »

Ugglor av Amalia Årfelt

Omkonst: En värld i väntan

Amalia Årfelt – Galleri Hammarén, Göteborg, 4/4–29/4 2020
Text: Olle Niklasson

Se artikel som pdf med alla bilder:

Galleri Hammarén har ett större och ett mindre rum förbundna genom en krokig passage plus ett tredje som kombinerar utställningsyta och Pontus Hammaréns kontor. I passagen hänger i regel verk som är lite mindre. Till formatet, till tyngden och till sammanhanget i stort. Här visas ”det som ändå måste vara med”. Där hänger Amalia Årfelts BlåkråkaBlåkråka har nummer fjorton i verkslistan. Mitt i, varken störst eller viktigast – även om jag är osäker på om viktigt är rätt adjektiv när det gäller Amalia Årfelt – men följaktligen helt givet i passagen. 

Bara det att Blåkråka hänger två och en halv meter upp från golvet, inklämd i kanten på en nisch, skapad av någon byggteknisk nödvändighet när den drygt sekelgamla fastigheten uppfördes.
Två saker: Placeringen sätter fokus på bilden – oförtjänt eller inte så fick det mig att inleda den här texten med Blåkråka – men det berättar också en hel del om Amalia Årfelt och hennes konst. Jag kan utan vidare räkna upp flera tiotal nu levande svenska konstnärer som aldrig i livet hade fått ett verk placerat just där. Eller accepterat det för den delen. Men med Amalia Årfelt går det bra.

Det finns något generöst, avdramatiserat och rättframt i Årfelts verk. Ett språk som gör det enkelt att svara på frågan: ”Vad tycker du?” utan att behöva famla efter ett Barthes-citat. Det ska sägas att Amalia Årfelt inte är främmande för att själv skruva på normaliteten oavsett presentation. Fiskar har ett hopplöst format – jag tippar 1 meter x 25 cm – såvida man inte bestämt sig för att göra en utsträckt ål till huvudnummer i bilden, vilket hon gjort. Men som för att stryka under med dubbla streck är det också det verket och inget annat som försetts med en ram. Vit, kraftig och profilerad.

Fiskar
Fiskar

Utställningen består av drygt tjugo oljemålningar på pannå och en handfull skulpturer i brons, stengods och papier maché, allt avbildande djur i olika former och situationer. Skulpturerna bär inte berättelserna i första rummet på samma sätt som målningarna men förmedlar en annan och mindre omedelbar känsla. Det är svårt att inte röras av råtthonan i Vilande råtta där små detaljer tagits tillvara, och hantverket i de två bronserna är också fint. 
Måleriet handlar förutom färgrikedomen uteslutande om motiven. Jag skulle nog dra mig för att kalla Amalia Årfelts måleri naivistiskt, åtminstone som begreppet ofta används, för den exakthet med vilka katternas ansiktsuttryck målats och att hon konsekvent utelämnat det fjärde benet hos trion i Tre kattervittnar både om medvetenhet och en driven precision.

Sammantaget är det en orörlig bildvärld Amalia Årfelt skildrar – till och med fiskarna verkar flyta omkring, orörliga – men även om inget händer så är tillståndet inte statiskt. Det är en värld i väntan. Ugglorna sitter på sina grenar i skymningen och inväntar natten, trädfågeln kan närsomhelst lämna sin sittplats och flyga iväg, och Tupp i träd måste nog ta ett beslut ganska snart. Lönnen där han sitter har fått stammen knäckt av höststormen, ett enda brunt löv har vägrat släppa taget och en av grenarna sträcker sig runt stammen som om den ville dra koftan lite närmare kroppen inför den annalkande vintern. 
Göteborg 2020-04-08 © Olle Niklasson

Läs artikel på Om konst: http://omkonst.se/20-arfelt-amalia.shtml

Omkonst: En värld i väntan Läs mer »

Amalias konst på Gallery Astley

Omkonst: Jubileumsgrafik och fantasilandskap

Grafikverkstan Godsmagasinet, Bo Ljung – Galleri Astley, Uttersberg, 5/10–10/11 2019
Text: Maria Backman

Se artikel med bilder (pdf)

I Grafikverstan Godsmagasinets jubileumsutställning visas verk av de konstnärer som har jobbat i verkstan, i första hand grafik men även måleri och skulptur. Här finns flera konstnärsböcker av bland andra Amalia Årfelt, Beata Berggren, Monica Langwe och Sharon Lee. Richard Årlins fantastiska böcker på egentillverkat papper tryckta med eget gjutna typer, helt i Gutenbergs tradition, sticker ut med ett konsekvent genomförande såväl konstnärligt som tekniskt. Bokförlaget Chateaux visar delikata och stramt formgivna små texthäften med poesi. Posted/Unposted är ett konstnärsbokprojekt med dryga tjugotalet små häften och tryckta verk samlade i en mapp. Det är ett samarbete mellan Lina Nordenström från GG och det norska konstnärsbokprojektet Codex Polaris, med en intressant grafisk design och läcker papperskvalitet. Innehållet törs jag inte uttala mig om i skrivande stund. 
     Andreas Eriksson visar några fina kristalliniska etsningar, tryckta av Lars Nyberg. Bo Ganarp deltar med fyra små grafitgrafikblad, Ruinerna I-IV, med sönderbrutna antika kolonner och delar av skulpturer är fantasieggande och intressanta. Den norska konstnären Unn Magnussens två stora färgfältsbilder är meditationsobjekt.
     Utställningen är väl presenterad på väggar och i montrar. Konceptet med grafikverkstad och konstnärsresidens är tydligt och givetvis fortsatt utvecklingsbart. 

Bo Ljung visar måleri i Astleys ”filial” ett par hundra meter längre bort. Här är det oljefärg och starka kulörer i komplicerade konstruktioner. Fragment av synintryck, rum, speglingar och geometriska former sätts ihop till collageliknande bilder med berättelser från ateljén, från platser utomhus och inomhus. 
     Målningen Beväpnad med vingar har fått ge namn åt utställningen och berättar om konstnärens ambitioner. Vissa figurer ger associationer till Boschs fantasilandskap där människor utför svårbegripliga handlingar. Anslaget kan också påminna om svenskt 80-talsmåleri med influenser från Tommy Östmar men också från tidigare konstnärer som Isaac Grünewald. 
     Det är färgen som har huvudrollen. Ibland blir det lite oordnat, för min smak, men ofta får Bo Ljung fram klanger som står mot varandra. Han är en driven målare men det finns en risk att synvillorna ibland lurar in honom i en labyrintisk fälla. 
     En serie målningar är inspirerade av en vistelse på San Michele – enklare kompositioner med landskap och byggnader. Målningen Blå rymd avbildar en utsikt över havet med ett par höga smala träd i förgrunden. Det ljusblå diset är färg grovt pålagd med palettkniv. Kanske ett sätt att störa det alltför vackra och söta. 

Uttersberg 2019-10-19 © Maria Backman

http://omkonst.se/19-grafikverkstan-godsmagasinet-ljung-bo.shtml

Omkonst: Jubileumsgrafik och fantasilandskap Läs mer »

Leva&Bo: Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur

Länk till artikel: https://www.expressen.se/leva-och-bo/amalia-arfelt-fangslar-med-fargstarka-husdjur-/
Artikel som pdf med bilder: Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur | Leva & bo
NOA Gallery: Köp Amalia Årfelts konstblad i konstshopen NOA Gallery   

Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur

Amalia Årfelt målar gärna djur som har sina egna uttryck.

Foto: Cornelia Nordström

Bra konst som är tillgänglig för alla. NOA Gallery är ett helt nytt galleri med konst som du enkelt kan köpa på nätet. Här hittar du unika motiv i begränsad upplaga – alltid signerade av konstnären. Amalia Årfelt är en konstnär som ofta målar djur som liknar verkliga djur men har sina helt egna uttryck och färger.
– Det roligaste med att vara konstnär är att man kan göra som man vill, säger  Amalia Årfelt till Leva&Bo.

På NOA, Nordic art Gallery, hittar du konst som lyfter ditt hem och som kommer att finnas med dig länge. NOA samarbetar med konstnärer som alla har sin egen, unika stil. Det är en blandning av etablerade och nya konstnärer och det finns original, grafik, fotokonst och skulpturer, allt i begränsade och signerade upplagor.  

Att inreda med konst är en av nycklarna till att skapa ett personligt och ombonat hem. På Leva&Bo hittar du massor av inspiration till ditt hem och i vår nystartade konstshop NOA Gallery gör vi bra konst tillgänglig även för dig som inte har möjlighet att själv besöka gallerier och konsthandlare. Ramarna är utvalda och anpassade efter de olika motiven och du väljer själv om du vill köpa inramade verk med glas av hög kvalitet eller om du bara vill köpa motivet. På NOA Gallery är motiven unika, de flesta verk skapas exklusivt för NOA. Konstverken kan också bli personliga presenter eller julklappar med ett värde som varar länge.

KÖP HÄR: Köp Amalia Årfelts tavlor i vår konstshop NOA Gallery   

Veckans konstnär: Amalia Årfelts färgstarka husdjur

En av konstnärerna som finns på NOA Gallery är Amalia Årfelt. Hennes målningar föreställer ofta djur, mer eller mindre verklighetstrogna. Hon arbetar i flera olika tekniker och är både målare, grafiker och skulptör. Inspirationen till sin konst hittar hon överallt.

– Allt kan inspirera, ett möte med en hund, lite löv som ligger på gatan, vad som helst. Jag tar ofta bitar av verkligheten och min egen fantasi och blandar ihop det på mitt eget sätt, säger hon.

Vad är det som gör att hon ständigt återkommer till att måla och skulptera djur?

– Det är ett motiv som berör på mig och det finns så mycket möjligheter och så många variationer. Dels finns det så många olika typer av djur och sen kan de dessutom se ut hursomhelst kan och jag kan bestämma själv och skapa en mix av fantasi och verklighet.

Hon strävar efter att hennes djur ska vara så trovärdiga som möjligt genom att ibland studera olika arter i böcker, att de ska likna en specifik sort på ett korrekt sätt. Men både blommor, fåglar och träd kan få de mest fantastiska mönster och färger. 

– Det är det som är roligt med att vara konstnär – man kan göra som man själv vill. Det enda som begränsar en är en själv och det är bara mot verket som man måste vara trovärdig.

När hon målar är det alltid med olja på pannå, en tunn plywoodskiva. Ibland syns också träets ådring som en detalj i tavlorna. 

– Målar man i olja kan man alltid gå tillbaka och ändra, det är en ganska långsam process eftersom färgen torkar långsamt och man kan alltid måla över i efterhand.

Foto: Cornelia Nordström

Skissar med kol

Hon brukar börja med att skissa motivet med kolkrita eller färg. Amalia Årfelt är uppvuxen i en konstnärsfamilj, hennes pappa är skulptören Anders Årfelt och mamma är keramikern Astrid Årfelt. Hon har bland annat studerat på Kungliga Konsthögskolan och lärt sig många olika tekniker. Hon har dessutom utformat filmprissattyetten “Gullspira”, som är en liten statyett hon gjorde år 2006 till Svenska Filminstitutets Guldbaggegala, för deras barnfilmspris. 2017 invigdes “Gullspira” i naturlig storlek vid Sollefteå stads 100-årsjubileum. Som skulptör använder hon många olika tekniker som brons, papier maché och betong.

För NOA Gallery har Amalia Årfelt skapat tre motiv i trycktekniken serigrafi, silkscreentryck. Hon ritade och målade motivet på en tunn, mjölkig film. Sedan tryckte hon en färg åt gången, i det här fallet blev det nästan tio lager färg innan Amalia Årfelt var nöjd.

 – Det var en längre process än planerat eftersom att alla färger påverkade varandra, så fick man göra en färg till. Det var väldigt roligt och resultatet blev inte riktigt vad jag trodde från början men det var väldigt intressant och jag blev mycket nöjd. Bilderna påminner på ett spännande sätt om gamla oljetryck med sina dova färger, säger hon.

Nära band till människan

Katter är ett välbekant motiv hos Amalia Årfelt men de franska bulldoggarna är helt nya.

– Samtidigt som jag började göra dessa så träffade jag en fransk bulldog som jag blev lite besatt av att studera. Jag upptäckte att de var väldigt populära och plötsligt såg jag bulldoggar överallt på stan.

Hon beskriver banden mellan människor, hundar och katter som väldigt starka.

– Jag har gjort en kattfamilj som vi människor också kan känna igen oss i. De blir en smula förmänskligade på grund av hur de sitter och betraktar oss. Hundparet som kanske vänslas lite och som har en present mellan sig.. Är de kära, ska de förlova sig..? Mina motiv tittar ofta tillbaka mot betraktaren.

De tre seriegrafierna som Amalia Årfelt gjort för NOA Gallery finns i en begränsad upplaga på 190 exemplar och de är tryckta på tjockt akvarellpapper och varje motiv är numrerat och signerat. 

– Jag gillar verkligen att blanda olika media och tekniker. De berikar varandra – man kan bli inspirerad av sig själv!

KÖP HÄR: Köp Amalia Årfelts tavlor i vår konstshop NOA Gallery   

Av Katrin Krantz
katrin.krantz@expressen.se

LEVA&BO är Sveriges största inredningsmagasin och inredningssajt.

Leva&Bo: Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur Läs mer »

Amalia Årfelt.”Fisk på fat”, 23x 51cm, olja på pannå. Fotograf Per-Erik Adamsson.

Opulens: Generös och organisk bildvärld

Recension i Magasin Opulens http://www.opulens.se
Länk till artikel: http://www.opulens.se/konst/generos-och-organisk-bildvarld/
Artikel som pdf med bilder: Opulens-Generös och organisk bildvärld

Amalia Årfelt.”Fisk på fat”, 23x 51cm, olja på pannå. Fotograf Per-Erik Adamsson.
Amalia Årfelt.”Fisk på fat”, 23x 51cm, olja på pannå. Fotograf Per-Erik Adamsson.

Generös och organisk bildvärld

OKT 25, 2018 av MARIA JOHANSSON i avdelningen KONST

STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt. Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig ägas.

Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018

”Råtta med svans”, foto: Per-Erik Adamsson

Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.

Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.

Gullspira, filmprisstatyett
”Gullspira”. Fotograf: Per Nicklasson

Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.

När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.

Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan  — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.

Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.

”Krokodil vid vatten” 125x100cm. Foto: Per-Erik Adamsson

Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.

På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.

Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.


Amalia Årfelt:
Född 1969.
Utbildad vid  Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 1990-95 , 96  samt 2006-2008.
Hon har gjort en rad offentliga verk, företrädesvis i Stockholmsregionen.

Opulens: Generös och organisk bildvärld Läs mer »

Omkonst: Ett underland för förundrade

Ett underland för förundrade

Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat – Konstakademien, Galleri Öst, Stockholm 
6/10 – 11/11 2018

Text: Leif Mattsson

Att kliva in i Amalia Årfelts utställningsrum på Konstakademien är som att ta det första trevande steget in i en fullständigt främmande värld, en exotisk djungel fylld av sällsamma växter och fabelliknande djur. Men det är snarast sagans eller vakendrömmens menageri man möter. Verklighetens trista banaliteteter sköljs bort redan vid entrén som av ett friskt vårregn.

Till den aktuella stipendiatutställningen presenterar Amalia Årfelt en mängd nya verk, många av dem i ett betydligt större format än hon tidigare visat. Dessutom bjuder hon på en frikostighet vad gäller antalet målningar och skulpturer, flertalet samlade i ett slags öar av koloristisk intensitet med en mycket speciell empatiförmedlande bildpoesi. Det är inte lätt att värja sig; det smittande inre leendet förmedlas som en värmande solskensgåva.

Amalia Årfelt ansluter sömlöst till den rika tradition av svensk naivism och särlingskonst som 1900-talet så givmilt bjudit på. Hennes angreppsmetod är bildspråkligt mycket medveten, och delvis också uppdaterad i förhållande till föregångarna.
     I katalogtexten refererar Ann-Marie Tung Hermelin logiskt nog till en av de absoluta huvudfigurerna inom den internationella naivismen, tullnären Henri Rousseau. Och det är nog rimligen där någonstans man bör söka urkällan till Årfelts fabelliknande formspråk.

Balansgången mellan en trovärdig förmedling av det ömkansvärda, och det entydigt söta, är sällsynt svårbemästrad. Amalia Årfelt klarar den akten med behärskad finess. Mycket beror det på att hennes antropomorfa figurer knappast är just entydiga; i deras predikament finns alltid någonting mer, ett slags anomali som skorrar befriande.
    Om det ur fabeldiktaren La Fontaines didaktiska vishetshistorier gick att dra kloka slutsatser, så kan man glömma det när det gäller Amalia Årfelt. Här skrivs anekdoterna oss inte på näsan. Figurerna spelar inte rollen av överlastade symboler i ett metaforiskt lärdomssystem. De bara existerar, i sitt egendefinierade och djupt klangrika underland.

Stockholm 2018-10-09 © Leif Mattsson

Recension i Om konst https://www.omkonst.se
Länk till artikel: https://www.omkonst.se/18-arfelt-amalia.shtml
Artikel som pdf med bilder: Omkonst – Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat

Omkonst: Ett underland för förundrade Läs mer »

Banquet for Årfelt (in english)

This is a translation of the the catalogue text following the exhibition on Konstakademien 2018. Read more about the exhibition here.

By Ann-Marie Tung Hermelin
Translation by Alexei Liss

On a winter night many years ago, a dinner was held at Skeppsholmen at the invitation of the artist, Amalia Årfelt. The reason for the invitation was a painting. We found ourselves seated on each side of Amalia, lined up like disciples of Jesus in Da Vinci’s The Last Supper, except for one person who had been replaced by a pig made of plush, as he was unable to attend. During the preceding autumn, all twelve of us, friends of Amalia, had posed for her and the painting in which we were portrayed together. The painting came first, followed by reality. I was heavily pregnant when Amalia painted me in her studio at the Royal Institute of Art. Now my arms were wrapped around a newborn child as I sat at the dinner table, but I wore the same dress as in the painting. On the table stood meats, cheese, bread, fruit and an abundance of wine. Behind us hung a backdrop reminiscent of the room in Da Vinci’s mural. As we indulged in the food and drink, we soon found ourselves in an almost bacchanal atmosphere. Suddenly the sound of a Spanish guitar enveloped the room. Amalia’s cousin, Benjamin rolled out a wheelchair, in which an artist friend was seated, frantically plucking away at guitar strings, while Karin Mamma danced flamenco, using two tablespoons as castanets. Amalia remained seated in the middle with my infant son firmly planted in her arms. Someone brought out a mandolin, while someone else brought out yet another guitar. All the while, the rest of us stomped, sang and clapped to the beat, dancing away in a synchronised fado.

The gathering reminds me of a banquet which a young Picasso held for Rousseau in his studio in Montmartre during the winter of 1908. The dinner was held both as a quip and as homage to the customs officer and naïve artist, Henri Rousseau. Picassos partner, Fernande Olivier hastily cooked paella while Picasso himself bought charcuterie and a large amount of pastries in place of the food they had ordered from a restaurant, only to not have it delivered in time for dinner. The initial reason for the gathering, Rousseau’s painting Portrait of a Woman, which Picasso had bought eight years earlier, rested on several easels among the African masks in a room decorated with pennants and flags plastered with tributes to Rousseau. When the guest of honour arrived in a cab accompanied by the poet, Guillaume Apollinaire, most of the guests were heavily inebriated. Rousseau was placed on a throne like chair in which he sat, deeply touched by the celebratory poems recited in his honour. Meanwhile the candles in the Chinese lanterns above dripped onto his hat forming a pyramid of candlewax. The poet Cremnitz was the first to speak, declaring something along the lines of “this is Rousseau’s painting in which his magic brush tames nature”. In the background, Cubist George Braque played the harmonica while his friends; Pichot and Dali performed a peculiar Spanish dance.

Twenty-three years after the gathering in Skeppsholmen, and one hundred ten years after the banquet held for Rousseau, the commonalities between Henri Rousseau and Amalia Årfelt’s artistry are striking. Årfelt’s panel paintings and sculptures of lions, monkeys, snakes, colourful birds in fantasy landscape among palms and waterbeds with water lilies are displayed in the Art Academy’s gallery. It is a dreamlike place, a utopian paradise that could perhaps be referred to as “Amalien”. Apollinaire’s improvised poem celebrating Rousseau encapsulated one of the aspects that baffled and amused audiences of the time, “your painting captures what you saw in Mexico / red sun in green banana leaves”. Yet Rousseau had never been to Mexico, or in any jungle aside from the botanical garden in Paris and he made no attempt to deny this fact. Rather he insisted on devoting himself to art for art’s sake, with the right to create images without pretences or hidden agendas. The undisguised desire for the creation of images is equally central in Amalia Årfelt’s paintings. The fact that she portrays herself in the center of her own painting, encircled by twelve friends as an analogy for Leonardo da Vinci’s mural painting of Jesus and the twelve disciples, is neither due to delusion of grandeur, nor a commentary on a biblical story, but rather a deliberate way to toy with the image itself. It is a deliberate choice to create and take part in art.

Her aspirations and level of productivity have remained constant since her graduation exhibition at the Royal Institute of Art in 1995. In addition to her paintings, she has principally made herself a name as a sculptor and as the creator of numerous public installations. In 2006, she was commissioned to design the Swedish film award Gullspira representing the goat of the same name in the film ”Barnen från Frostmofjället” (The Children from Frostmofjället), based on the book by Laura Fitinghoff. A few years later, she sculpted a larger scale version of Gullspira, which was placed on a pedestrian street in central Sollefteå. It was inaugurated in 2017.

Animals are fundamental to Amalia Årfelt’s artistry. Gullspira’s mild expression is unmistakable. The animals in her paintings often seem to express ambiguous feelings. Some appear as if they have agreed to be painted, like the lion posing under a palm tree, gazing directly at the beholder, or the crocodile who in a show of vanity exposes all his teeth. They control the image. It is almost like a selfie, in which the animals exhibit sides of themselves, which are neither naturalistic nor beautified. Årfelt does not strive to capture the physical essence of the animals, like the movement of fish in water, i.e. the fish’s inherent fishiness. Instead she aims to transcend the concept of viewing the fish as a fish, but rather as a decorative object and as a carrier of complex feelings. By doing so, the animals appear as unpredictable subjects. Like the sweet petite cat; rather than emphasis its cuteness, its thorny mouth resembles that of an angry piranha, or the flying fish whose blank expression look deliberate, almost feigned, as if they vehemently choose to ignore the viewer.

In her painting, Årfelt works with intense combinations of colour. The sky is bright yellow and the ground is pink. Even with regard to her choices of colour, Årfelt operates on the border between beauty and rawness. In Amalia’s Paradise, the colours are almost palpably delicious. It is as if you can sense its saltiness and sweetness, the crispy taste of light blue, the bitterness of the yellow and the red’s rounded fruitiness. The colours place the spectator in a culinary dream.

The seemingly unconstrained access to an uncensored fantasy, without aesthetic taboos, which permeates Årfelt’s world of imagery, was considered primitive and childish in Rousseau’s day. However, the father of naïve art probably had much greater influence on Picasso’s artistry than vice versa. Towards the end of the banquet, Rousseau bid Picasso farewell with the words: “The two of us are the greatest painters of our time, you in the Egyptian and I in the modern style”, before abandoning the increasingly chaotic gathering.

Those of us who know and have followed Amalia’s artistry over the years know that it emanates from an unusual combination of seldom seen capacity for work and a rare goodness. We know that in every artistic expression there is both humour and seriousness, and ultimately, we see that Amalia Årfelt is Sweden’s finest and foremost living artist working in the naïve style.

Ann-Marie Tung Hermelin

Translation by Alexei Liss

Banquet for Årfelt (in english) Läs mer »

SAK-2016-arsbok2

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok)

Boknytt: SAK:s årsbok 2016 – ”Ingångar & utvägar”.  
Sveriges Allmänna Konstförening, Bokförlaget Arena. Red: Jennie Fahlström
Text: Leif Mattsson

Se artikel med bilder (pdf)

SAK:s årliga bokutgivning har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Länge var konstföreningens konstnärsbiografier och samlingsverk de enda som stod att få vad gäller aktuell svensk konst. Detta var innan den digitala tekniken möjliggjorde mindre upplagor med färgtryck (I SAK:s tidigare böcker var en stor del av bilderna reproducerade i svartvitt).

Årsboken för 2016 är en sammanställning av de samtal som intendent Jennie Fahlström gjort med konstnärer som på ett eller annat sätt samarbetat med SAK under åren 2010-2015. Det rör sig om tjugonio konstnärer, och intervjupersonerna är huvudsakligen sådana som levererat högvinster eller multiplar för SAK:s räkning. Här finns många av Sveriges mer namnkunniga konstnärer representerade, men även en del som befinner sig på lite avstånd ifrån konstens absoluta centrum. 

Samtalen förs i avspänd form och respektive konstnär sätter på ett naturligt sätt sin prägel på intervjuerna. I flera fall kompletteras dessa med kortare avsnitt där konstnärerna beskriver ett specifikt konstverk ur historien som haft stor betydelse för dem. Valet av verk är intressanta och ofta något överraskande. Exempelvis väljer Thomas Broomé ”Ambassadörerna” av Holbein, Klara Kristalova några foton från den misslyckade Andréexpeditionen och Andreas Eriksson etsningssviten ”Flodaltare” av Torsten Renqvist.

Bredden är stor, här finns representanter från olika generationer och tekniker samt varierande konstnärliga infallsvinklar. De samtal Jennie Fahlström fört med de olika konstnärerna har sin källa i produktionen av vinster eller multipla verk, som i förlängningen ska hamna i olika SAK-medlemmars hem. Därmed faller den strikt konceptuella konsten samt konstfilmen naturligt bort, liksom en del etablerade konstnärer inom dessa genrer. De intervjuade är således huvudsakligen sådana som arbetar med måleri, grafik, fotografi, konsthantverk och skulptur (i diverse olika tänkbara former). 

Det är en underhållande bok med många överraskande vändningar i samtalsflödet. Exempelvis kan man läsa att Helene Billgrens förstaprismålning ”Please Please Me” hämtat titeln från en Beatleslåt och att det finns kopplingar till Goya i bildens figurer. Vidare att Amalia Årfelt har en objuden gäst i sin ateljé – en mus som man kan ana ter sig lika handfallen som hennes multipel ”Handfallen mus”. Och att Tova Mozard som 12-åring lät sig uppslukas av tv-serien ”Twin Peaks” samt att seriens skapare, David Lynch, fortfarande är en stor inspirationskälla för henne. 
    Fredrik Wretman ger ett antal självutlämnande och autobiografiska svar. Exempelvis berättar han historien om den kände fadern, Tore Wretman, som tidigt ifrågasatte sonens beslut att bli konstnär, för att senare i livet säga sig alltid ha trott på sonen. Det sistnämnda var när Fredrik Wretman hunnit bli berömd och just skulle ställa ut på Louisiana. Det finns nog ett antal konstnärer som kan känna igen sig i Fredrik Wretmans privata reflektioner.

Mycket glädje och ibland lite charmig vardagshumor sprids i de återkommande kortintervjuerna med olika pristagare genom åren. 
    Lilla Kajsa Wallman (som ser ut att vara i fyraårsåldern) kommenterar sin vinst – ett grafiskt blad av Clay Ketter: 
 Hur var det att vinna ett verk?
 Roligt, jag gillar att vinna.
 Vad tyckte du om verket du vann?
 Jag gillar djuren och tycker de är fina. Varför har en bil kört över dem?

Stockholm 2016-06-22 © Leif Mattsson

http://omkonst.se/16-boknytt-sak-ingangar-utvagar.shtml

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok) Läs mer »

Skulpturkatalog

Skulpturkatalogen utkom 2016

Innehåller 37 bilder av Amalia Årfelts skulpturer.

 

Se katalog (pdf): Skulpturkatalog Amalia Årfelt 2016

Texter ur katalogen

Fotografer

  • Amalia Årfelt
  • Anders Årfelt
  • André Sinnemark
  • Astrid Årfelt
  • Ewa Rudling
  • Per-Erik Adamsson
  • Per Mannberg/John Håkansson
  • Per Niklasson

Grafisk form: Anna-Pi Lennstrand
Bildbehandling: Matilda Rahm
Tryck: Göteborgstryckeriet 2016
Tack till Längmanska fonden osv

 

Skulpturkatalog Läs mer »