AA

Leva&Bo: Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur

Press, Texter

Länk till artikel: https://www.expressen.se/leva-och-bo/amalia-arfelt-fangslar-med-fargstarka-husdjur-/
Artikel som pdf med bilder: Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur | Leva & bo
NOA Gallery: Köp Amalia Årfelts konstblad i konstshopen NOA Gallery   

Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur

Amalia Årfelt målar gärna djur som har sina egna uttryck.

Foto: Cornelia Nordström

Bra konst som är tillgänglig för alla. NOA Gallery är ett helt nytt galleri med konst som du enkelt kan köpa på nätet. Här hittar du unika motiv i begränsad upplaga – alltid signerade av konstnären. Amalia Årfelt är en konstnär som ofta målar djur som liknar verkliga djur men har sina helt egna uttryck och färger.
– Det roligaste med att vara konstnär är att man kan göra som man vill, säger  Amalia Årfelt till Leva&Bo.

På NOA, Nordic art Gallery, hittar du konst som lyfter ditt hem och som kommer att finnas med dig länge. NOA samarbetar med konstnärer som alla har sin egen, unika stil. Det är en blandning av etablerade och nya konstnärer och det finns original, grafik, fotokonst och skulpturer, allt i begränsade och signerade upplagor.  

Att inreda med konst är en av nycklarna till att skapa ett personligt och ombonat hem. På Leva&Bo hittar du massor av inspiration till ditt hem och i vår nystartade konstshop NOA Gallery gör vi bra konst tillgänglig även för dig som inte har möjlighet att själv besöka gallerier och konsthandlare. Ramarna är utvalda och anpassade efter de olika motiven och du väljer själv om du vill köpa inramade verk med glas av hög kvalitet eller om du bara vill köpa motivet. På NOA Gallery är motiven unika, de flesta verk skapas exklusivt för NOA. Konstverken kan också bli personliga presenter eller julklappar med ett värde som varar länge.

KÖP HÄR: Köp Amalia Årfelts tavlor i vår konstshop NOA Gallery   

Veckans konstnär: Amalia Årfelts färgstarka husdjur

En av konstnärerna som finns på NOA Gallery är Amalia Årfelt. Hennes målningar föreställer ofta djur, mer eller mindre verklighetstrogna. Hon arbetar i flera olika tekniker och är både målare, grafiker och skulptör. Inspirationen till sin konst hittar hon överallt.

– Allt kan inspirera, ett möte med en hund, lite löv som ligger på gatan, vad som helst. Jag tar ofta bitar av verkligheten och min egen fantasi och blandar ihop det på mitt eget sätt, säger hon.

Vad är det som gör att hon ständigt återkommer till att måla och skulptera djur?

– Det är ett motiv som berör på mig och det finns så mycket möjligheter och så många variationer. Dels finns det så många olika typer av djur och sen kan de dessutom se ut hursomhelst kan och jag kan bestämma själv och skapa en mix av fantasi och verklighet.

Hon strävar efter att hennes djur ska vara så trovärdiga som möjligt genom att ibland studera olika arter i böcker, att de ska likna en specifik sort på ett korrekt sätt. Men både blommor, fåglar och träd kan få de mest fantastiska mönster och färger. 

– Det är det som är roligt med att vara konstnär – man kan göra som man själv vill. Det enda som begränsar en är en själv och det är bara mot verket som man måste vara trovärdig.

När hon målar är det alltid med olja på pannå, en tunn plywoodskiva. Ibland syns också träets ådring som en detalj i tavlorna. 

– Målar man i olja kan man alltid gå tillbaka och ändra, det är en ganska långsam process eftersom färgen torkar långsamt och man kan alltid måla över i efterhand.

Foto: Cornelia Nordström

Skissar med kol

Hon brukar börja med att skissa motivet med kolkrita eller färg. Amalia Årfelt är uppvuxen i en konstnärsfamilj, hennes pappa är skulptören Anders Årfelt och mamma är keramikern Astrid Årfelt. Hon har bland annat studerat på Kungliga Konsthögskolan och lärt sig många olika tekniker. Hon har dessutom utformat filmprissattyetten “Gullspira”, som är en liten statyett hon gjorde år 2006 till Svenska Filminstitutets Guldbaggegala, för deras barnfilmspris. 2017 invigdes “Gullspira” i naturlig storlek vid Sollefteå stads 100-årsjubileum. Som skulptör använder hon många olika tekniker som brons, papier maché och betong.

För NOA Gallery har Amalia Årfelt skapat tre motiv i trycktekniken serigrafi, silkscreentryck. Hon ritade och målade motivet på en tunn, mjölkig film. Sedan tryckte hon en färg åt gången, i det här fallet blev det nästan tio lager färg innan Amalia Årfelt var nöjd.

 – Det var en längre process än planerat eftersom att alla färger påverkade varandra, så fick man göra en färg till. Det var väldigt roligt och resultatet blev inte riktigt vad jag trodde från början men det var väldigt intressant och jag blev mycket nöjd. Bilderna påminner på ett spännande sätt om gamla oljetryck med sina dova färger, säger hon.

Nära band till människan

Katter är ett välbekant motiv hos Amalia Årfelt men de franska bulldoggarna är helt nya.

– Samtidigt som jag började göra dessa så träffade jag en fransk bulldog som jag blev lite besatt av att studera. Jag upptäckte att de var väldigt populära och plötsligt såg jag bulldoggar överallt på stan.

Hon beskriver banden mellan människor, hundar och katter som väldigt starka.

– Jag har gjort en kattfamilj som vi människor också kan känna igen oss i. De blir en smula förmänskligade på grund av hur de sitter och betraktar oss. Hundparet som kanske vänslas lite och som har en present mellan sig.. Är de kära, ska de förlova sig..? Mina motiv tittar ofta tillbaka mot betraktaren.

De tre seriegrafierna som Amalia Årfelt gjort för NOA Gallery finns i en begränsad upplaga på 190 exemplar och de är tryckta på tjockt akvarellpapper och varje motiv är numrerat och signerat. 

– Jag gillar verkligen att blanda olika media och tekniker. De berikar varandra – man kan bli inspirerad av sig själv!

KÖP HÄR: Köp Amalia Årfelts tavlor i vår konstshop NOA Gallery   

Av Katrin Krantz
katrin.krantz@expressen.se

LEVA&BO är Sveriges största inredningsmagasin och inredningssajt.

Leva&Bo: Amalia Årfelt fängslar med färgstarka husdjur Läs mer »

Amalia Årfelt.”Fisk på fat”, 23x 51cm, olja på pannå. Fotograf Per-Erik Adamsson.

Opulens: Generös och organisk bildvärld

Press, Texter

Recension i Magasin Opulens http://www.opulens.se
Länk till artikel: http://www.opulens.se/konst/generos-och-organisk-bildvarld/
Artikel som pdf med bilder: Opulens-Generös och organisk bildvärld

Amalia Årfelt.”Fisk på fat”, 23x 51cm, olja på pannå. Fotograf Per-Erik Adamsson.
Amalia Årfelt.”Fisk på fat”, 23x 51cm, olja på pannå. Fotograf Per-Erik Adamsson.

Generös och organisk bildvärld

OKT 25, 2018 av MARIA JOHANSSON i avdelningen KONST

STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt. Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig ägas.

Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018

”Råtta med svans”, foto: Per-Erik Adamsson

Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.

Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.

Gullspira, filmprisstatyett
”Gullspira”. Fotograf: Per Nicklasson

Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.

När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.

Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan  — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.

Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.

”Krokodil vid vatten” 125x100cm. Foto: Per-Erik Adamsson

Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.

På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.

Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.

Amalia Årfelt:
Född 1969.
Utbildad vid  Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 1990-95 , 96  samt 2006-2008.
Hon har gjort en rad offentliga verk, företrädesvis i Stockholmsregionen.

Opulens: Generös och organisk bildvärld Läs mer »

Omkonst: Ett underland för förundrade

Press, Texter

Ett underland för förundrade

Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat – Konstakademien, Galleri Öst, Stockholm 
6/10 – 11/11 2018

Text: Leif Mattsson

Att kliva in i Amalia Årfelts utställningsrum på Konstakademien är som att ta det första trevande steget in i en fullständigt främmande värld, en exotisk djungel fylld av sällsamma växter och fabelliknande djur. Men det är snarast sagans eller vakendrömmens menageri man möter. Verklighetens trista banaliteteter sköljs bort redan vid entrén som av ett friskt vårregn.

Till den aktuella stipendiatutställningen presenterar Amalia Årfelt en mängd nya verk, många av dem i ett betydligt större format än hon tidigare visat. Dessutom bjuder hon på en frikostighet vad gäller antalet målningar och skulpturer, flertalet samlade i ett slags öar av koloristisk intensitet med en mycket speciell empatiförmedlande bildpoesi. Det är inte lätt att värja sig; det smittande inre leendet förmedlas som en värmande solskensgåva.

Amalia Årfelt ansluter sömlöst till den rika tradition av svensk naivism och särlingskonst som 1900-talet så givmilt bjudit på. Hennes angreppsmetod är bildspråkligt mycket medveten, och delvis också uppdaterad i förhållande till föregångarna.
     I katalogtexten refererar Ann-Marie Tung Hermelin logiskt nog till en av de absoluta huvudfigurerna inom den internationella naivismen, tullnären Henri Rousseau. Och det är nog rimligen där någonstans man bör söka urkällan till Årfelts fabelliknande formspråk.

Balansgången mellan en trovärdig förmedling av det ömkansvärda, och det entydigt söta, är sällsynt svårbemästrad. Amalia Årfelt klarar den akten med behärskad finess. Mycket beror det på att hennes antropomorfa figurer knappast är just entydiga; i deras predikament finns alltid någonting mer, ett slags anomali som skorrar befriande.
    Om det ur fabeldiktaren La Fontaines didaktiska vishetshistorier gick att dra kloka slutsatser, så kan man glömma det när det gäller Amalia Årfelt. Här skrivs anekdoterna oss inte på näsan. Figurerna spelar inte rollen av överlastade symboler i ett metaforiskt lärdomssystem. De bara existerar, i sitt egendefinierade och djupt klangrika underland.

Stockholm 2018-10-09 © Leif Mattsson

Recension i Om konst https://www.omkonst.se
Länk till artikel: https://www.omkonst.se/18-arfelt-amalia.shtml
Artikel som pdf med bilder: Omkonst – Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat

Omkonst: Ett underland för förundrade Läs mer »

Banquet for Årfelt (in english)

Katalog, Texter

This is a translation of the the catalogue text following the exhibition on Konstakademien 2018. Read more about the exhibition here.

By Ann-Marie Tung Hermelin
Translation by Alexei Liss

On a winter night many years ago, a dinner was held at Skeppsholmen at the invitation of the artist, Amalia Årfelt. The reason for the invitation was a painting. We found ourselves seated on each side of Amalia, lined up like disciples of Jesus in Da Vinci’s The Last Supper, except for one person who had been replaced by a pig made of plush, as he was unable to attend. During the preceding autumn, all twelve of us, friends of Amalia, had posed for her and the painting in which we were portrayed together. The painting came first, followed by reality. I was heavily pregnant when Amalia painted me in her studio at the Royal Institute of Art. Now my arms were wrapped around a newborn child as I sat at the dinner table, but I wore the same dress as in the painting. On the table stood meats, cheese, bread, fruit and an abundance of wine. Behind us hung a backdrop reminiscent of the room in Da Vinci’s mural. As we indulged in the food and drink, we soon found ourselves in an almost bacchanal atmosphere. Suddenly the sound of a Spanish guitar enveloped the room. Amalia’s cousin, Benjamin rolled out a wheelchair, in which an artist friend was seated, frantically plucking away at guitar strings, while Karin Mamma danced flamenco, using two tablespoons as castanets. Amalia remained seated in the middle with my infant son firmly planted in her arms. Someone brought out a mandolin, while someone else brought out yet another guitar. All the while, the rest of us stomped, sang and clapped to the beat, dancing away in a synchronised fado.

The gathering reminds me of a banquet which a young Picasso held for Rousseau in his studio in Montmartre during the winter of 1908. The dinner was held both as a quip and as homage to the customs officer and naïve artist, Henri Rousseau. Picasso’s partner, Fernande Olivier hastily cooked paella while Picasso himself bought charcuterie and a large amount of pastries in place of the food they had ordered from a restaurant, only to not have it delivered in time for dinner. The initial reason for the gathering, Rousseau’s painting Portrait of a Woman, which Picasso had bought eight years earlier, rested on several easels among the African masks in a room decorated with pennants and flags plastered with tributes to Rousseau. When the guest of honour arrived in a cab accompanied by the poet, Guillaume Apollinaire, most of the guests were heavily inebriated. Rousseau was placed on a throne like chair in which he sat, deeply touched by the celebratory poems recited in his honour. Meanwhile the candles in the Chinese lanterns above dripped onto his hat forming a pyramid of candlewax. The poet Cremnitz was the first to speak, declaring something along the lines of “this is Rousseau’s painting in which his magic brush tames nature”. In the background, Cubist George Braque played the harmonica while his friends; Pichot and Dali performed a peculiar Spanish dance.

Twenty-three years after the gathering in Skeppsholmen, and one hundred ten years after the banquet held for Rousseau, the commonalities between Henri Rousseau and Amalia Årfelt’s artistry are striking. Årfelt’s panel paintings and sculptures of lions, monkeys, snakes, colourful birds in fantasy landscape among palms and waterbeds with water lilies are displayed in the Art Academy’s gallery. It is a dreamlike place, a utopian paradise that could perhaps be referred to as “Amalien”. Apollinaire’s improvised poem celebrating Rousseau encapsulated one of the aspects that baffled and amused audiences of the time, “your painting captures what you saw in Mexico / red sun in green banana leaves”. Yet Rousseau had never been to Mexico, or in any jungle aside from the botanical garden in Paris and he made no attempt to deny this fact. Rather he insisted on devoting himself to art for art’s sake, with the right to create images without pretences or hidden agendas. The undisguised desire for the creation of images is equally central in Amalia Årfelt’s paintings. The fact that she portrays herself in the center of her own painting, encircled by twelve friends as an analogy for Leonardo da Vinci’s mural painting of Jesus and the twelve disciples, is neither due to delusion of grandeur, nor a commentary on a biblical story, but rather a deliberate way to toy with the image itself. It is a deliberate choice to create and take part in art.

Her aspirations and level of productivity have remained constant since her graduation exhibition at the Royal Institute of Art in 1995. In addition to her paintings, she has principally made herself a name as a sculptor and as the creator of numerous public installations. In 2006, she was commissioned to design the Swedish film award Gullspira representing the goat of the same name in the film ”Barnen från Frostmofjället” (The Children from Frostmofjället), based on the book by Laura Fitinghoff. A few years later, she sculpted a larger scale version of Gullspira, which was placed on a pedestrian street in central Sollefteå. It was inaugurated in 2017.

Animals are fundamental to Amalia Årfelt’s artistry. Gullspira’s mild expression is unmistakable. The animals in her paintings often seem to express ambiguous feelings. Some appear as if they have agreed to be painted, like the lion posing under a palm tree, gazing directly at the beholder, or the crocodile who in a show of vanity exposes all his teeth. They control the image. It is almost like a selfie, in which the animals exhibit sides of themselves, which are neither naturalistic nor beautified. Årfelt does not strive to capture the physical essence of the animals, like the movement of fish in water, i.e. the fish’s inherent fishiness. Instead she aims to transcend the concept of viewing the fish as a fish, but rather as a decorative object and as a carrier of complex feelings. By doing so, the animals appear as unpredictable subjects. Like the sweet petite cat; rather than emphasis its cuteness, its thorny mouth resembles that of an angry piranha, or the flying fish whose blank expression look deliberate, almost feigned, as if they vehemently choose to ignore the viewer.

In her painting, Årfelt works with intense combinations of colour. The sky is bright yellow and the ground is pink. Even with regard to her choices of colour, Årfelt operates on the border between beauty and rawness. In Amalia’s Paradise, the colours are almost palpably delicious. It is as if you can sense its saltiness and sweetness, the crispy taste of light blue, the bitterness of the yellow and the red’s rounded fruitiness. The colours place the spectator in a culinary dream.

The seemingly unconstrained access to an uncensored fantasy, without aesthetic taboos, which permeates Årfelt’s world of imagery, was considered primitive and childish in Rousseau’s day. However, the father of naïve art probably had much greater influence on Picasso’s artistry than vice versa. Towards the end of the banquet, Rousseau bid Picasso farewell with the words: “The two of us are the greatest painters of our time, you in the Egyptian and I in the modern style”, before abandoning the increasingly chaotic gathering.

Those of us who know and have followed Amalia’s artistry over the years know that it emanates from an unusual combination of seldom seen capacity for work and a rare goodness. We know that in every artistic expression there is both humour and seriousness, and ultimately, we see that Amalia Årfelt is Sweden’s finest and foremost living artist working in the naïve style.

Ann-Marie Tung Hermelin

Translation by Alexei Liss

Banquet for Årfelt (in english) Läs mer »

Utställning på Konstakademien

Utställning

Stipendiatutställning

Vernissage: 6/10, kl 12-16

Konstakademien, Galleri Öst
Adress: Fredsgatan 12
Datum: 6/10-11/11
Öppet: Tis-fred 12-17, Lörd-sönd 12-16

Årfelts pannåer och skulpturer av lejon, apor, ormar, färggranna fåglar i fantasilandskap bland palmer och vattendrag med näckrosor visas i Konstakademins galleri. Det är en dröm, en utopi, ett Paradisien som måhända kan kallas Amalien.

Djuren har en särskild ställning i Amalia Årfelts konstnärskap. Inte sällan tycks djuren i Amalien uttrycka tvetydiga känslor. Vissa ser ut ha gått med på att bli porträtterade, som lejonen som poserar under en palm och blickar rakt mot betraktaren eller Krokodilen som fåfängt exponerar alla sina tänder. De har kontroll över bilden. Ofta betraktar de betraktaren. Det är en slags selfies där djuren visar upp sidor av sig själva som varken är naturalistiska eller förskönande.

I sitt måleri arbetar Årfelt med intensiva färgmöten. Himlen är knallgul och marken rosa. Även vad gäller färgerna rör sig Årfelt i gränslandet mellan det sköna och det råa. I Amalias Paradisien är kulörerna närmas läckra. Det är som om man kan förnimma deras sälta och sötma, den krispiga smaken av ljusblått, surheten i det gula och de röda färgernas runda fruktighet. Färgerna försätter betraktaren i en kulinarisk dröm.Den tillsynes outsinliga tillgången till ocensurerad fantasi, utan estetiska tabun, som framträder i Årfelts bildvärld, kallades på Roussaus tid för primitiv och barnslig.

Ann-Marie Tung Hermelin
(Utdrag ur utställningens katalogtext)

Read the english version of the catalogue text here.

Utställning på Konstakademien Läs mer »

SAK-2016-arsbok2

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok)

Press, Texter

Boknytt: SAK:s årsbok 2016 – ”Ingångar & utvägar”.  
Sveriges Allmänna Konstförening, Bokförlaget Arena. Red: Jennie Fahlström
Text: Leif Mattsson

Se artikel med bilder (pdf)

Omkonst-Boknytt-Boknytt-SAKs-årsbok-–-Ingångar-utvägar.-Sveriges-Allmänna-Konstförening-BokfLadda ner

SAK:s årliga bokutgivning har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Länge var konstföreningens konstnärsbiografier och samlingsverk de enda som stod att få vad gäller aktuell svensk konst. Detta var innan den digitala tekniken möjliggjorde mindre upplagor med färgtryck (I SAK:s tidigare böcker var en stor del av bilderna reproducerade i svartvitt).

Årsboken för 2016 är en sammanställning av de samtal som intendent Jennie Fahlström gjort med konstnärer som på ett eller annat sätt samarbetat med SAK under åren 2010-2015. Det rör sig om tjugonio konstnärer, och intervjupersonerna är huvudsakligen sådana som levererat högvinster eller multiplar för SAK:s räkning. Här finns många av Sveriges mer namnkunniga konstnärer representerade, men även en del som befinner sig på lite avstånd ifrån konstens absoluta centrum. 

Samtalen förs i avspänd form och respektive konstnär sätter på ett naturligt sätt sin prägel på intervjuerna. I flera fall kompletteras dessa med kortare avsnitt där konstnärerna beskriver ett specifikt konstverk ur historien som haft stor betydelse för dem. Valet av verk är intressanta och ofta något överraskande. Exempelvis väljer Thomas Broomé ”Ambassadörerna” av Holbein, Klara Kristalova några foton från den misslyckade Andréexpeditionen och Andreas Eriksson etsningssviten ”Flodaltare” av Torsten Renqvist.

Bredden är stor, här finns representanter från olika generationer och tekniker samt varierande konstnärliga infallsvinklar. De samtal Jennie Fahlström fört med de olika konstnärerna har sin källa i produktionen av vinster eller multipla verk, som i förlängningen ska hamna i olika SAK-medlemmars hem. Därmed faller den strikt konceptuella konsten samt konstfilmen naturligt bort, liksom en del etablerade konstnärer inom dessa genrer. De intervjuade är således huvudsakligen sådana som arbetar med måleri, grafik, fotografi, konsthantverk och skulptur (i diverse olika tänkbara former). 

Det är en underhållande bok med många överraskande vändningar i samtalsflödet. Exempelvis kan man läsa att Helene Billgrens förstaprismålning ”Please Please Me” hämtat titeln från en Beatleslåt och att det finns kopplingar till Goya i bildens figurer. Vidare att Amalia Årfelt har en objuden gäst i sin ateljé – en mus som man kan ana ter sig lika handfallen som hennes multipel ”Handfallen mus”. Och att Tova Mozard som 12-åring lät sig uppslukas av tv-serien ”Twin Peaks” samt att seriens skapare, David Lynch, fortfarande är en stor inspirationskälla för henne. 
    Fredrik Wretman ger ett antal självutlämnande och autobiografiska svar. Exempelvis berättar han historien om den kände fadern, Tore Wretman, som tidigt ifrågasatte sonens beslut att bli konstnär, för att senare i livet säga sig alltid ha trott på sonen. Det sistnämnda var när Fredrik Wretman hunnit bli berömd och just skulle ställa ut på Louisiana. Det finns nog ett antal konstnärer som kan känna igen sig i Fredrik Wretmans privata reflektioner.

Mycket glädje och ibland lite charmig vardagshumor sprids i de återkommande kortintervjuerna med olika pristagare genom åren. 
    Lilla Kajsa Wallman (som ser ut att vara i fyraårsåldern) kommenterar sin vinst – ett grafiskt blad av Clay Ketter: 
 Hur var det att vinna ett verk?
 Roligt, jag gillar att vinna.
 Vad tyckte du om verket du vann?
 Jag gillar djuren och tycker de är fina. Varför har en bil kört över dem?

Stockholm 2016-06-22 © Leif Mattsson

http://omkonst.se/16-boknytt-sak-ingangar-utvagar.shtml

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok) Läs mer »

Affisch Paradisien vernissage

Vernissage 13 juli 2018

Utställning

Välkomna till Paradisien

Målningar och skulpturer av Amalia Årfelt
Keramik av Astrid Årfelt

Orangeriet i Skebobruk Brobyvägen 19

Vernissage 13 juli kl.14.00-17.00
Öppet 14, 15 juli kl. 14.00-17.00
samt vid konserter och föreställningar t.o.m. september

Skebobruks kulturförening http://skebobrukspub.blogspot.com/

Om konstnärerna:

Djur ligger Amalia Årfelt varmt om hjärtat. Likt den naivistiska konstnären Henri Rousseau skapar hon en egen värd där djuren, inte människan, står i centrum. Ett Årfeltskt Paradisien. Om henne har sagts att hon besjälar djuren i sina skulpturer och i sitt måleri. Ofta arbetar Årfelt med vågade färgkombinationer, i ett lustfullt möte mellan skönhet och humor. Sedan hon tog examen vid Kungliga Konsthögskolan 1995, har hon medverkat i ett stort antal utställningar och fått en rad offentliga uppdrag. Bland annat har hon utformat Gullspiran, barnfilmspriset som delas ut varje år på Guldbaggegalan.

Astrid Årfelt är keramiker, utbildad vid Konstfack, med en osviklig känsla för form och material. Sedan många år tillbaka tillverkar hon bruksföremål i lera och stengods i sin verkstad på Gotland. Hennes verk utmärks av intagande utformning i vackra färger som inte står i motsats till föremålens funktionalitet. I Orangeriet finns skålar, kannor, vaser mm. att köpa till förmånliga priser.

Vernissage 13 juli 2018 Läs mer »

Skulpturkatalog

Texter

Skulpturkatalogen utkom 2016

Innehåller 37 bilder av Amalia Årfelts skulpturer.

katalog-fram.jpeg-b
katalog-bak-b

[Visa bildspel]

 

Se katalog (pdf): Skulpturkatalog Amalia Årfelt 2016

Texter ur katalogen

Fotografer

  • Amalia Årfelt
  • Anders Årfelt
  • André Sinnemark
  • Astrid Årfelt
  • Ewa Rudling
  • Per-Erik Adamsson
  • Per Mannberg/John Håkansson
  • Per Niklasson

Grafisk form: Anna-Pi Lennstrand
Bildbehandling: Matilda Rahm
Tryck: Göteborgstryckeriet 2016
Tack till Längmanska fonden osv

 

Skulpturkatalog Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Amalia Årfelt

Katalog, Texter

Bildtexter till Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer” av Amalia Årfelt, urval 2015-1991.

Skulpturer av Amalia Årfelt, urval 2015-1991

Landkrabban

Landkrabban är en varelse som både trivs på land och i hav. Min första Landkrabba var smäckrare. Den kom till för en utställning på Landsort/Öja som drivits i ett 20-tal år av kulturpersonligheten och eldsjälen Arthur Hultling. När Stockholm konst några år senare sökte en utsmyckning till Långsjöbadet, passade Landkrabban perfekt. Jag gjorde den grövre för att vara rustad för påfrestningar av olika slag.

Slottshunden 

2015 firade Skulptörförbundet 40 år och vi var 8 medlemmar som blev inbjudna att delta i Görvälnsslottspark, en skulpturutställning som Järfälla kultur har vid slottet om somrarna. Då gjorde jag Slottshunden. Den fick ligga på en liten gräsyta framför slottet, det såg ut som den alltid hade funnits där! Efter utställningen flyttades Slottshunden till Litografiska museet i Huddinge och blev i stället ”Museihunden” Alois, efter stenlitografins grundare Alois Senefelder (1771-1834). Jag erhöll Cecilia Frisendahl arbetsstipendium 2015, vilket innebär fritt arbete i deras verkstad under året, därför föll det sig så att i samband med museets 10-års jubileum 2015 lät jag hunden få komma dit.

Fiskfanfar

Fiskfanfar var egentligen först en trut men leran havererade av tyngden och fukten. När den säckade ihop blev det istället en fisk av leran.

Katten Edward

Katten Edward fick sitt namn efter ”Skriet” av E. Munch och katten August liknar A. Strindberg, fast som katt.

Larven

Larven gjorde jag till en förskola i Hudiksvall.

Farmorshund

Min farmor Ingrid Årfelt (född Dahlin) hade många vackra saker i sitt hem. Bland annat en porslins hund som jag uppskattade mycket. Farmorshund är som en jättestor porslinshund gjord i betong. Den gjorde jag till Arhur Hultlings utställning på Landsort. Stundom kan jag inspirera mig själv som med porträttmålningen av Farmorshund. Med samma motiv, men med olika uttryck.

Jag jobbar mycket med lera och betong, men också i andra material.

Djuret

Djuret finns på en förskola i Solsidan. Deras önskemål var ett fantasidjur som man både kan vara under och över. Det är som en blandning av ödla, groda, lejon och hund.

Lammet, Katt med unge

Lammet, Katt med unge, samt Kanin och Höna var en utsmyckning till Rågården, rättspsykiatri som hör till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. (I skissförslaget var hönan från början egentligen en griskulting som satt på bakbenen, men det kunde reta upp patienter på avdelningen om de var troende muslimer, så då föreslog jag en hund, men det gick inte heller bra i sammanhanget, så det fick bli en höna).

Apa med filt

2011 fick jag fick äran att representera Skulptörförbundet på Supermarket på Kulturhuset i Stockholm med en egen stor monter. Då gjorde jag ett gäng apor i betong. Ansiktena är modellerade i lera och gjutna i pigmenteradbetong, och sedan infogade i kroppen som jag byggde direkt i betong mot en stomme av järn, frigolit och nät. Apa med filt gjorde jag till en utställning på betonggalleriet i Liljeholmen 2010. Den är inspirerad av Roslins målning ”Damen med slöjan”.

Ers Majestät

Ers Majestät, en av aporna fick sedan samma sommar vara med på Landsort. Där satt han värdigt och tittade ut över havet. 2013 visade jag aporna igen i en rosa monter på OpenART i Örebro.

Vit hund

Vit hund har en rödbrun sten som tunga, ögonen är mörka glaskulor (sådana man kan kasta kula med). Tänderna är av marmorflisor och klorna av mosaikbitar eller stenflisor.

Handfallenmus

Handfallenmus var en multipel till SAK, Sveriges Allmänna Konstförening i 25ex.

 
Råttan
Råttan, det stora huvudet var ett förslag till en möjlig utsmyckning på valfri plats i Stockholm till Eva Bonnier Dahlins stiftelse. En stor vilande jätteråtta i betong skulle ligga på Odenplan 2,5 m lång med svansen vilande uppe på ryggen. En bit bort ur en avloppsbrunn skulle råtthuvudet sticka upp med framtassarna på brunnslockets kant. Jag gjorde huvudet i stort format och visade det i källaren på Nationalgalleriet 2009.

Pussfisken

Pussfisken är virkad och har en mun av silicon, (en kyssbrosch som jag gjorde till millennieskiftet).

Ibisstorken

Ibisstorken är gjord av Mongolisk papié machér. Den ligger på rygg med benen vilandes på magen.

Knähunden

Den längsta Knähunden med päls ned till marken finns i brons på en klipphäll på Hägerstensåsens skolgård. Ugglorna är som hjälplösa förundrade puppor.

När barnen var små hade jag ateljé hemma i lägenheten. Det var nära att parketten möglade, men den klarade sig precis! Sjölejonhund, Sälen, Landkrabban, Gullspira, mfl gjorde jag där. Mina keramikskulpturer bränner jag och glaserar i min mamma keramikverkstad på Gotland.

Gullspira

Gullspira är Svenska Filminstitutets barnfilmspris som delas ut på Guldbaggegalan. Skulpturen är av stengods med förgyllda horn. Sockeln av Valnötsträ symboliserar en prispall, guldklockan runt halsen tillverkas av en Guldsmed i Visby. Gullspira är geten i boken ”Barnen från Frostmofjället” av Laura Fitinghoff. Geten betyder väldigt mycket för barnens överlevnad. Som den första svenska barnfilmen blev boken filmatiserad 1945. Laura Fitinghoff Sällskapet med ordförande Hervor Sjödin, (släkt med Laura!) Förespråkar att jag ska göra Gullspira som en stor skulptur till Sollefteå stads 100 års jubileum 2017. Skulpturen ska i så fall bekostas och ägas av Majorens Konststiftelse. Det vore även fint med en stor Gullspira utanför Svenska filminstitutet också, en get vid Gärdet!

Tjuren

Tjuren sitter under en ek på Ekerö. Jag byggde den i frigolit och gips. Min pappa, Anders, plastade den åt mig då jag var gravid med mitt andra barn.

Hund med tratt

Hund med tratt är en fri tolkning av den gamla klassiska reklamen ”His masters voice”.

Suggan och kultingen

Suggan och kultingen modellerade jag i en oinredd del av Grafikenshus lada i Mariefred. Ett tegelbruk hade skänkt en stor lerhög till Skulptörförbundet. ”Lera på hög” hette projektet, högen tornade upp sig på jordgolvet. Jag var i grosess med mitt första barn och min mage växte i takt med suggan. Det var roligt men ansträngande att jobba direkt på golvet och leran var tung. Kultingen blev till där också liksom även en knubbig katt. Det blev kallare och kallare under hösten i den kyliga mörka och dragiga ladan. Leran var iskall och jag fick allt svårare att böja mig ned till skulpturen. När den var klar hjälpte min mamma, (född Höök) mig att ta form på suggan. Skulpturgruppen finns både i Hammarby Sjöstad och på Skansken.

Fiskstimmet

Fiskstimmet, jag sydde 100 fiskar i silvertyg till min utställning på Konstnärshuset 2000.

Stjälarna och maten

Hos Ann Westin/Sothebys visade jag Stjälarna och maten, ett verk som jag också sydde. Det var uppstoppade djur i naturlig storlek i vitt bomullstyg. De svävade i luften under glastaket. På ett bord nedanför låg alla maträtterna modellerade i lera och gjutna i polyester och blandmaterial. En bukett med röda sidenrosor stod på bordet och blödde. Det var Ann Westin som tipsade SFI/Åse Kleveland om mig för att göra Gullspira.

Djävulen som bebis samt Djävulens ansikte

Ulla Brauner’s lilla galleri, Konstpausen på Ekeö hade en utställning med titeln ”Djävlar anamma”, då gjorde jag Djävulen som bebis samt Djävulens ansikte, båda i målad papié marchér.

Venus

Jag har modellerat en hel del modellskulpturer under åren och gjutit dem i betong. En kompis till mig stod modell för Venus, en skulptur jag gjorde inspirerad av Botticellis målning ”Venus födelse”. Den skulpturen har tyvärr vandaliserats och jag har behövt att reparera den några gånger. Hennes nakenhet tycks provocera. Sista gången Venus förstördes stod hon i Botaniska trädgården i Visby i en liten konstgjord bäck, det var en mycket passande och vacker plats för henne. Vandalerna hade fått anstränga sig för att lyckas den gången. (Efter det fick hon ett ryggjärn.)

Elefant

1993 ställde vi elever på Konsthögskolan ut på Millesgården. Jag hörde mig själv säga ”en elefant” när frågan ställdes vad man ville visa. Jag blev själv förvånad över det jag sa men samtidigt upprymd. Det behövdes något storslaget som kunde säga ifrån bland Milles alla stora gipser i ateljén. Bruno Tardat hjälpte till med motormekaniken så att öronen kunde röra sig.

Isbjörnen

I en av fontänerna hade jag en stor isbjörnsfäll i vit betong. Den flöt tillsynes på vattenytan. (Det var bara synd att fontänerna började att tömmas långt innan utställningen hunnit att ta slut, det syns på bilden). Isbjörnen försvann efter branden av Grafikenshus, den låg på marken bakom örträdgården). Min farmor kom på vernissagen på Millesgården. Hon sa nöjt när hon sett mina djur, nu kan jag dö när jag måste. Det jag tror att hon menade med det var ~ ”jag ser att du är en bra konstnär, det kommer nog att gå bra för dig i fortsättningen också”!

Skulpturkatalog, text av Amalia Årfelt Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Dan Wolgers

Katalog, Texter

Skönhet, styrka och användbarhet

Av Dan Wolgers, ur Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer”

Sista århundradet före vår tideräkning beskrev den romerske arkitekten och ingenjören Vitruvius betongens framställning och användningsområden i sitt verk ”Tio böcker om arkitektur”. Han skulle ha gett tummen upp för Amalia Årfelts betongvarelser. Vitruvius fastslår att det harmoniserade förhållandet mellan skönhet, styrka och användbarhet ger arkitekturen dess värde och det har Årfelt tagit fasta på, låt vara i den angränsande disciplinen skulptur. Hennes skulpturer äger den naturliga skönhet som blir synlig endast hos dem som inte tänker på att behaga. Djuriskt sköna träder betongskapelserna betraktaren tillmötes. Groteskt ljuvliga som de är knyter de an till Vitruvius via groteskerna i de gotländska kyrkorna – Årfelt är uppväxt på Gotland och hennes varelser är bekanta med groteskerna och skulpturerna i kyrkorna där och de stiger alla ur samma led som öns medeltida stenmästare, sådana som Hegvald och Sigraf eller de anonyma Egypticus och Fabulator och deras verkstäder. Men skulpturerna (såväl stenmästarnas som Årfelts) är allt annat än groteska. De äger en förfining och ömhet i handlaget, en sinnlighet som förundrar betraktaren och som leder till humor av den sorten som gör att man blir glad att vara människa bland människor, tacksam över att vara föremål för (konstnärens) omsorg. Från Rom via Gotland till Årfelt löper den omsorgen, det allvaret, den humorn. Det i våra dagar något missledande begreppet grotesk som benämning för stenmästarnas figurer stammar ur det italienska grotta (samma betydelse på svenska) och syftar på de målade och skulpterade figurer som av återfanns i ”grottor” under 1500-talet i Rom, alltså i de romerska lämningar som påträffades när man händelsevis bröt igenom taken här och var och trädde ner i underjorden bland ”groteska” skulpturer och målningar och ornament.

Årfelts grotesker äger alltså skönhet så som Vitruvius fordrar. De äger genom betongen också styrka även om ingen ännu idag har lyckats framställa betong lika stark som Vitruvius förmådde med sina kalkblandningar för tvåtusen år sedan.

Det tredje begreppet i Vitruvius triad är användbarheten och hos Årfelt är också användbarheten säkrad; åtskilliga av gestalterna finns visserligen ute det offentliga rummet som praktiska sittmöbler men alla möblerar de det privata mentala rummet hos betraktaren, för har man en gång sett dem så glömmer man dem aldrig. Är det inte därför i betraktarens mentala rum som Årfelts skulpturer har sin största användbarhet och verkan? Vitruvius får säga vad han vill om användbarhet men betraktarens sinne, hennes inre, är det förnämsta och det största rum en konstnär kan få tillträde till och där finner hennes konst sin användbarhet. Begreppet användbarhet kan omskrivas med det sentida begreppet ”form follows function” och Årfelts gestalter har sannerligen formats för funktionen att göra räder i betraktarens sinne, med eller utan förklädnad, i gestalt av målningar eller skulpturer.

Årfelts konstnärskap har den sällsamma egenheten att sömlöst sammansmälta hennes måleri och skulpturer – hos henne stiger de båda disciplinerna ur varandra i kontinuerlig metamorfos, i växelverkan som i varsin ände av ett gungbräde. De är uråldriga men ständigt nyfödda, förbluffade över att de lever, över att de ännu lever, eller över att de lever igen (eller är döda igen). Kanske är det i själva verket betraktarna som gestaltas och speglas som stirrande storkar, stumma strömmingar och apatiska apor (med människohänder!). Ecce homo? Ecce homo!

Årfelts figurer liksom de medeltida stenmästarnas består alla av gotländsk kalk (om än på skilda vis), men medan stenmästarna hade stora verkstäder och svärmar av medhjälpare till sitt förfogande arbetar Årfelt ofta hemma i köket eller vardagsrummet, ensam. Den fläckade, slitna vardagsrumsparketten för tankarna mer till Roms medfarna mosaikgolv och ruiner och till de gotländska kyrkorummets dunkel och tusenåriga mystik än till konstgalleriernas mondäna grannlåt, flabb och skarpa sken.

Skapade av betong, men lika gärna av papiermache (vad skulle Vitruvius ha sagt om det?) migrerar Årfelts gestalter utan motstånd in och ut ur tiden och verkligheten; in och ut ur grottan, in och ut ur det undermedvetna. Uttrycksfulla men outgrundliga, uråldriga men samtida, anonyma men högst personliga binder de samman saga och verklighet, poesi och saklighet och når långt utanför sin fysiska räckvidd. Deras drömmar sträcker sig långt ner i antiken och in i framtiden.Men tiden intresserar dem inte, de är tidlösa som kalkstenen.

Den romerska betongen är ännu oöverträffad, dess hemlighet förborgad och det stämmer till eftertanke. Årfelt verkar i en djupt allvarsam och hållbar tradition som räcker över tvåtusen år.En vår tids Fabulator, men inte längre anonym – hon heter Amalia.

/ Dan Wolgers

Skulpturkatalog, text av Dan Wolgers Läs mer »