Press-arkiv - Sida 2 av 2 - Amalia Årfelt

Omkonst: Betraktarens åskådare

Galleri Cupido, Stockholm, 21/2 – 8/3 2015

Utställning med Amalia och Astrid Årfelt
Text: Susanna Slöör

Katten Edvard i glaserat stengods sitter vackert och gapar stort. Foglig som hos tandläkaren eller uppkäftigt gäspande; sfinxen struntar uppstudsigt i omvärldens önskade bild av honom, förhöjd till heligt tecken eller skön konst. I Amalia Årfelts intrikata bildvärld tar djurfigurerna kommandot och lurar för en mikrosekund ögat att tro att de ställer upp som don för hjärteknipande sötma, den infantiliserade människan förenklad till fabel. Men Kallekatten är knappast söt och böcklingarna på sin bricka snarast uppgivna. Undulaterna kokett inåtvända och kaninen återhållet ilsken.

Amalia Årfelt modulerar i målningar och skulptur utifrån en beundransvärd respekt för sitt motiv. Det färdiga verket lämnar uppdraget som objekt snarare för att bli betraktarens åskådare. ”Dårar”, suckar Kallekatten vänligt medlidsamt. Djungeldjuren stirrar stint och stolt medvetna om att de riskerar löjet att uppfattas som bjärta råvaror till exotiserande sagor. De tar risken med upphöjt lugn. Det gör även Amalia Årfelt.

Det är välgörande att skölja ögonen och tankens hålrum med Amalia Årfelts lustfyllda och pregnanta naivism. Den kan refereras till föregångare men varje verk är likt den bästa naivistiska konsten sin egen ohotade höjdpunkt, sitt universum. Det är den svåraste av vägar att välja konstnärligt att ha modet och tålamodet att avkräva uttrycket och motivet skyldigheten attvarje gång resultera i det enda möjliga verket, den enda bilden.

Amalia Årfelt delar utställningen med sin mor, Astrid Årfelt, som ställer ut brukskeramik i det innersta rummet. Det mötet fungerar trots mångfald och myller och ger även en berikande ingång till deras gemensamma känsla för hantverk och material. Den nobla katten och hunden ser ned på det välfyllda bordet av artefakter, av vilka flera av dem låter djuren tala om livets väl och ve. Den gemensamma utställningen bejakar trotsigt vikten av att ta oss, tingen, naturen och konsten på djupaste allvar utan att falla för den pretentiösa frestelsen att snåla med leenden.

Stockholm 2015-02-25 © Susanna Slöör

Galleri Cupido, Stockholm

Källa: www.omkonst.com

Omkonst: Nationalgalleriet lämnar Gamla stan

Press, Texter

En kreativ epok närmar sig sitt slut
www.omkonst.com:
Amalia Årfelt, Bengt Jahnsson-Wennberg, Nationalgalleriet, Stockholm, 19/11 – 4/12 2016
Text: Leif Mattsson

Artikel med alla bilder (pdf):

Omkonst-Amalia-Årfelt-Bengt-Jahnsson-Wennberg-Nationalgalleriet-Stockholm Ladda ner

Efter trettiotvå års verksamhet, centralt i gamla stan, är det dags för konstnärsdrivna Nationalgalleriet att packa flyttlådorna. Lokalen som ursprungligen var tänkt som ateljé åt Hasse Lindroth, en av galleriets grundare, har kommit att bli ett av de mer långvariga och lyckosamma galleriexperimenten med konstnärer vid rorkulten. Det trotsigt subversiva namnet ”Nationalgalleriet” var Jordi Arkös idé, som tillsammans med ett tiotal andra kreativa aktörer utgjorde den initiala kärngruppen.

En ton av sent sextiotal har till viss del färgat galleriets (outtalade) estetiska profil, med tidningen Puss som svävande moderskepp över de kulinariska konstanrättningarna. Bland initiativtagarna räknas logiskt nog också flera konstnärer som kan associeras med undergroundtidningen, som Ulf Rahmberg och Lars Hillersberg. Något senare tillkomna aktörer som Christer Themptander, Roland Haberlein och Ulf Lundkvist kompletterar snart bilden av ett galleri vars utställare svingar uppercuts mot etablissemanget från gräsrötters nivå.

Flytten till någon ännu inte fastställd adress (vid denna pressläggning) sker kring årsskiftet 2016-17, med enbart den pågående utställningen och en Grand Final som avslut. Sen korkas gravölen upp och en epok är till ända, en tid präglad av hundratals intressanta och möjligen i andra lokaler helt otänkbara presentationer. Galleriet fullkomligt svämmar över av minnen och av mättad karaktär; de fyrahundraåriga färgresterna på takbjälkarna, de skeva rumsytorna och det kryptliknande källarutrymmet blir naturligtvis svårmatchade i framtida lokaler.
Den konstnärliga bredden har varit osedvanligt stor under alla de år som galleriet verkat. Bland Nationalgalleriets många utställare märks såväl oetablerade som mycket välkända konstnärer. Den initiala lutningen åt en undergroundestetik har också med åren kompletterats och delvis ersatts av helt andra konstnärliga imperativ. Genomgående har dock utställningarna alltid förmedlat en ton av enkel och värmande närhet till betraktaren samt ett visst ointresse för ekonomisk knipslughet.

Kanin med fjäril av Amalia Årfelt — Kanin med fjäril

På den sista separatliknande utställningen samsas Amalia Årfelt och Bengt Jahnsson-Wennberg om utrymmet. Årfelt med sina kluriga kaniner, fåglar och diverse animaliska blandformer. Och Bengt Jahnsson-Wennberg med sin ”ikonostas” baserad på den unge Folke Hydmans ormteckningar. Båda utställarna kan sägas representera just det som varit utmärkande för galleriet under många år: en stark närhet till en folklig berättartradition utan choser, åthävor eller förställning.
Det mentala avståndet till Hudiksvallsgatans gallerikluster kunde knappast vara större. Men naturligtvis behövs båda typerna av presentationsytor. Konsten som helhet och som samlande begrepp är beroende av både kylan och värmen, det förfinat minimalistiska såväl som det burleska och det naivistiska. I denna kreativitetens intrikata ekvation kommer nedläggningen av Nationalgalleriet på Skomakargatan att skapa ett tomrum som blir tämligen svårfyllt under de nästkommande åren.

Stockholm 2016-11-30 © Leif Mattsson

Omkonst: I människans spår

Press, Texter

Amalia Årfelt, Peter Wiklund, Konstforum, Norrköping, 29/9 – 14/10 2012
Text: Lotta Ekfeldt

Se artikel i pdf med bilder:

Omkonst-Amalia-Årfelt-Peter-Wiklund-Konstforum-Norrköping Ladda ner

Det spretar en del när Amalia Årfelt och Peter Wiklund ställer ut tillsammans på Konstforum i Norrköping. Det är två väsensskilda spår som vänskapligt och hänsynsfullt samsas om utrymmet, var och en med sina egna premisser.

Amalia Årfelts skulpturer i betong får mig bokstavligen ner på knä. Nyfiket går jag nära för att undersöka de fina detaljerna hos den sittande valpen ”Hund” — den utvalda stenen till tunga, de vita klorna infällda i betongen och ögonen av glas. Samma sak med aporna ”Herr Brown” och ”Silkesapa”. De sitter på apors vis med armar och ben åt olika håll. Den tomma blicken speglar ingenting, utom möjligtvis själva naturen försänkt i sitt eget varande.
Det går inte att komma undan apornas mänskliga drag. Beskrivningar som eftertänksam och förundrad dyker upp i mitt huvud. Men ligger det inte en fara i att beskriva djur som om de hade mänskliga egenskaper? Att hitta passande epitet för att förklara och känna igen sig i det vilda eller främmande Andra?
Årfelt är i så fall inte rädd för hon låter djuren förbli naturvarelser med sina egna uttryck. Men hon räds inte heller att då och då bjuda in dem i den mänskliga kulturens sammanhang som i skulpturen ”Apa med filt” där en betongapa insvept i en rosa filt förvandlas till en Roslinparafras.

Om Amalia Årfelt rör sig i naturen gör Peter Wiklund det motsatta. I hans bildvärd finns spår och fragment av mänsklig aktivitet. Objekten kan vara välkända representationer i form av skyltar eller en dörr men också vara hopfösta partiklar eller slagg på väg att formas eller omformas. I ”Strandfynd” flyter okänd materia fram och bildar irrationella mönster. Det liknar ingenting och har inget direkt sammanhang. Det är förvirrande och smått enerverande men på samma gång intressant. Blicken söker sig envist tillbaka för att tvinga fram en mening. Till sist ger jag upp och accepterar formernas sega egenheter.
Wiklunds bilder är associativa men också undersökande. När han låter objekten ta över som i ”Skyltar” blottläggs inte bara klyftan mellan objekten utan också deras avstånd till människan. Föremålen gör sig oåtkomliga och finns inte längre till hands. I ”Zapp” laddar till och med en skylt ur av egen kraft i en gigantisk blixt. Dörren i ”Snabb sorti” blir också till ett objekt för sig själv där man tvekande undrar vad man ska göra med den. Stänga eller gå ut? Det blir både humoristiskt och absurt.

http://omkonst.se/12-arfeldt-wiklund.shtml