omkonst

Ugglor av Amalia Årfelt

Omkonst: En värld i väntan

Amalia Årfelt – Galleri Hammarén, Göteborg, 4/4–29/4 2020
Text: Olle Niklasson

Se artikel som pdf med alla bilder:

Galleri Hammarén har ett större och ett mindre rum förbundna genom en krokig passage plus ett tredje som kombinerar utställningsyta och Pontus Hammaréns kontor. I passagen hänger i regel verk som är lite mindre. Till formatet, till tyngden och till sammanhanget i stort. Här visas ”det som ändå måste vara med”. Där hänger Amalia Årfelts BlåkråkaBlåkråka har nummer fjorton i verkslistan. Mitt i, varken störst eller viktigast – även om jag är osäker på om viktigt är rätt adjektiv när det gäller Amalia Årfelt – men följaktligen helt givet i passagen. 

Bara det att Blåkråka hänger två och en halv meter upp från golvet, inklämd i kanten på en nisch, skapad av någon byggteknisk nödvändighet när den drygt sekelgamla fastigheten uppfördes.
Två saker: Placeringen sätter fokus på bilden – oförtjänt eller inte så fick det mig att inleda den här texten med Blåkråka – men det berättar också en hel del om Amalia Årfelt och hennes konst. Jag kan utan vidare räkna upp flera tiotal nu levande svenska konstnärer som aldrig i livet hade fått ett verk placerat just där. Eller accepterat det för den delen. Men med Amalia Årfelt går det bra.

Det finns något generöst, avdramatiserat och rättframt i Årfelts verk. Ett språk som gör det enkelt att svara på frågan: ”Vad tycker du?” utan att behöva famla efter ett Barthes-citat. Det ska sägas att Amalia Årfelt inte är främmande för att själv skruva på normaliteten oavsett presentation. Fiskar har ett hopplöst format – jag tippar 1 meter x 25 cm – såvida man inte bestämt sig för att göra en utsträckt ål till huvudnummer i bilden, vilket hon gjort. Men som för att stryka under med dubbla streck är det också det verket och inget annat som försetts med en ram. Vit, kraftig och profilerad.

Fiskar
Fiskar

Utställningen består av drygt tjugo oljemålningar på pannå och en handfull skulpturer i brons, stengods och papier maché, allt avbildande djur i olika former och situationer. Skulpturerna bär inte berättelserna i första rummet på samma sätt som målningarna men förmedlar en annan och mindre omedelbar känsla. Det är svårt att inte röras av råtthonan i Vilande råtta där små detaljer tagits tillvara, och hantverket i de två bronserna är också fint. 
Måleriet handlar förutom färgrikedomen uteslutande om motiven. Jag skulle nog dra mig för att kalla Amalia Årfelts måleri naivistiskt, åtminstone som begreppet ofta används, för den exakthet med vilka katternas ansiktsuttryck målats och att hon konsekvent utelämnat det fjärde benet hos trion i Tre kattervittnar både om medvetenhet och en driven precision.

Sammantaget är det en orörlig bildvärld Amalia Årfelt skildrar – till och med fiskarna verkar flyta omkring, orörliga – men även om inget händer så är tillståndet inte statiskt. Det är en värld i väntan. Ugglorna sitter på sina grenar i skymningen och inväntar natten, trädfågeln kan närsomhelst lämna sin sittplats och flyga iväg, och Tupp i träd måste nog ta ett beslut ganska snart. Lönnen där han sitter har fått stammen knäckt av höststormen, ett enda brunt löv har vägrat släppa taget och en av grenarna sträcker sig runt stammen som om den ville dra koftan lite närmare kroppen inför den annalkande vintern. 
Göteborg 2020-04-08 © Olle Niklasson

Läs artikel på Om konst: http://omkonst.se/20-arfelt-amalia.shtml

Omkonst: En värld i väntan Läs mer »

Amalias konst på Gallery Astley

Omkonst: Jubileumsgrafik och fantasilandskap

Grafikverkstan Godsmagasinet, Bo Ljung – Galleri Astley, Uttersberg, 5/10–10/11 2019
Text: Maria Backman

Se artikel med bilder (pdf)

I Grafikverstan Godsmagasinets jubileumsutställning visas verk av de konstnärer som har jobbat i verkstan, i första hand grafik men även måleri och skulptur. Här finns flera konstnärsböcker av bland andra Amalia Årfelt, Beata Berggren, Monica Langwe och Sharon Lee. Richard Årlins fantastiska böcker på egentillverkat papper tryckta med eget gjutna typer, helt i Gutenbergs tradition, sticker ut med ett konsekvent genomförande såväl konstnärligt som tekniskt. Bokförlaget Chateaux visar delikata och stramt formgivna små texthäften med poesi. Posted/Unposted är ett konstnärsbokprojekt med dryga tjugotalet små häften och tryckta verk samlade i en mapp. Det är ett samarbete mellan Lina Nordenström från GG och det norska konstnärsbokprojektet Codex Polaris, med en intressant grafisk design och läcker papperskvalitet. Innehållet törs jag inte uttala mig om i skrivande stund. 
     Andreas Eriksson visar några fina kristalliniska etsningar, tryckta av Lars Nyberg. Bo Ganarp deltar med fyra små grafitgrafikblad, Ruinerna I-IV, med sönderbrutna antika kolonner och delar av skulpturer är fantasieggande och intressanta. Den norska konstnären Unn Magnussens två stora färgfältsbilder är meditationsobjekt.
     Utställningen är väl presenterad på väggar och i montrar. Konceptet med grafikverkstad och konstnärsresidens är tydligt och givetvis fortsatt utvecklingsbart. 

Bo Ljung visar måleri i Astleys ”filial” ett par hundra meter längre bort. Här är det oljefärg och starka kulörer i komplicerade konstruktioner. Fragment av synintryck, rum, speglingar och geometriska former sätts ihop till collageliknande bilder med berättelser från ateljén, från platser utomhus och inomhus. 
     Målningen Beväpnad med vingar har fått ge namn åt utställningen och berättar om konstnärens ambitioner. Vissa figurer ger associationer till Boschs fantasilandskap där människor utför svårbegripliga handlingar. Anslaget kan också påminna om svenskt 80-talsmåleri med influenser från Tommy Östmar men också från tidigare konstnärer som Isaac Grünewald. 
     Det är färgen som har huvudrollen. Ibland blir det lite oordnat, för min smak, men ofta får Bo Ljung fram klanger som står mot varandra. Han är en driven målare men det finns en risk att synvillorna ibland lurar in honom i en labyrintisk fälla. 
     En serie målningar är inspirerade av en vistelse på San Michele – enklare kompositioner med landskap och byggnader. Målningen Blå rymd avbildar en utsikt över havet med ett par höga smala träd i förgrunden. Det ljusblå diset är färg grovt pålagd med palettkniv. Kanske ett sätt att störa det alltför vackra och söta. 

Uttersberg 2019-10-19 © Maria Backman

http://omkonst.se/19-grafikverkstan-godsmagasinet-ljung-bo.shtml

Omkonst: Jubileumsgrafik och fantasilandskap Läs mer »

Omkonst: Ett underland för förundrade

Ett underland för förundrade

Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat – Konstakademien, Galleri Öst, Stockholm 
6/10 – 11/11 2018

Text: Leif Mattsson

Att kliva in i Amalia Årfelts utställningsrum på Konstakademien är som att ta det första trevande steget in i en fullständigt främmande värld, en exotisk djungel fylld av sällsamma växter och fabelliknande djur. Men det är snarast sagans eller vakendrömmens menageri man möter. Verklighetens trista banaliteteter sköljs bort redan vid entrén som av ett friskt vårregn.

Till den aktuella stipendiatutställningen presenterar Amalia Årfelt en mängd nya verk, många av dem i ett betydligt större format än hon tidigare visat. Dessutom bjuder hon på en frikostighet vad gäller antalet målningar och skulpturer, flertalet samlade i ett slags öar av koloristisk intensitet med en mycket speciell empatiförmedlande bildpoesi. Det är inte lätt att värja sig; det smittande inre leendet förmedlas som en värmande solskensgåva.

Amalia Årfelt ansluter sömlöst till den rika tradition av svensk naivism och särlingskonst som 1900-talet så givmilt bjudit på. Hennes angreppsmetod är bildspråkligt mycket medveten, och delvis också uppdaterad i förhållande till föregångarna.
     I katalogtexten refererar Ann-Marie Tung Hermelin logiskt nog till en av de absoluta huvudfigurerna inom den internationella naivismen, tullnären Henri Rousseau. Och det är nog rimligen där någonstans man bör söka urkällan till Årfelts fabelliknande formspråk.

Balansgången mellan en trovärdig förmedling av det ömkansvärda, och det entydigt söta, är sällsynt svårbemästrad. Amalia Årfelt klarar den akten med behärskad finess. Mycket beror det på att hennes antropomorfa figurer knappast är just entydiga; i deras predikament finns alltid någonting mer, ett slags anomali som skorrar befriande.
    Om det ur fabeldiktaren La Fontaines didaktiska vishetshistorier gick att dra kloka slutsatser, så kan man glömma det när det gäller Amalia Årfelt. Här skrivs anekdoterna oss inte på näsan. Figurerna spelar inte rollen av överlastade symboler i ett metaforiskt lärdomssystem. De bara existerar, i sitt egendefinierade och djupt klangrika underland.

Stockholm 2018-10-09 © Leif Mattsson

Recension i Om konst https://www.omkonst.se
Länk till artikel: https://www.omkonst.se/18-arfelt-amalia.shtml
Artikel som pdf med bilder: Omkonst – Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat

Omkonst: Ett underland för förundrade Läs mer »

SAK-2016-arsbok2

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok)

Boknytt: SAK:s årsbok 2016 – ”Ingångar & utvägar”.  
Sveriges Allmänna Konstförening, Bokförlaget Arena. Red: Jennie Fahlström
Text: Leif Mattsson

Se artikel med bilder (pdf)

SAK:s årliga bokutgivning har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Länge var konstföreningens konstnärsbiografier och samlingsverk de enda som stod att få vad gäller aktuell svensk konst. Detta var innan den digitala tekniken möjliggjorde mindre upplagor med färgtryck (I SAK:s tidigare böcker var en stor del av bilderna reproducerade i svartvitt).

Årsboken för 2016 är en sammanställning av de samtal som intendent Jennie Fahlström gjort med konstnärer som på ett eller annat sätt samarbetat med SAK under åren 2010-2015. Det rör sig om tjugonio konstnärer, och intervjupersonerna är huvudsakligen sådana som levererat högvinster eller multiplar för SAK:s räkning. Här finns många av Sveriges mer namnkunniga konstnärer representerade, men även en del som befinner sig på lite avstånd ifrån konstens absoluta centrum. 

Samtalen förs i avspänd form och respektive konstnär sätter på ett naturligt sätt sin prägel på intervjuerna. I flera fall kompletteras dessa med kortare avsnitt där konstnärerna beskriver ett specifikt konstverk ur historien som haft stor betydelse för dem. Valet av verk är intressanta och ofta något överraskande. Exempelvis väljer Thomas Broomé ”Ambassadörerna” av Holbein, Klara Kristalova några foton från den misslyckade Andréexpeditionen och Andreas Eriksson etsningssviten ”Flodaltare” av Torsten Renqvist.

Bredden är stor, här finns representanter från olika generationer och tekniker samt varierande konstnärliga infallsvinklar. De samtal Jennie Fahlström fört med de olika konstnärerna har sin källa i produktionen av vinster eller multipla verk, som i förlängningen ska hamna i olika SAK-medlemmars hem. Därmed faller den strikt konceptuella konsten samt konstfilmen naturligt bort, liksom en del etablerade konstnärer inom dessa genrer. De intervjuade är således huvudsakligen sådana som arbetar med måleri, grafik, fotografi, konsthantverk och skulptur (i diverse olika tänkbara former). 

Det är en underhållande bok med många överraskande vändningar i samtalsflödet. Exempelvis kan man läsa att Helene Billgrens förstaprismålning ”Please Please Me” hämtat titeln från en Beatleslåt och att det finns kopplingar till Goya i bildens figurer. Vidare att Amalia Årfelt har en objuden gäst i sin ateljé – en mus som man kan ana ter sig lika handfallen som hennes multipel ”Handfallen mus”. Och att Tova Mozard som 12-åring lät sig uppslukas av tv-serien ”Twin Peaks” samt att seriens skapare, David Lynch, fortfarande är en stor inspirationskälla för henne. 
    Fredrik Wretman ger ett antal självutlämnande och autobiografiska svar. Exempelvis berättar han historien om den kände fadern, Tore Wretman, som tidigt ifrågasatte sonens beslut att bli konstnär, för att senare i livet säga sig alltid ha trott på sonen. Det sistnämnda var när Fredrik Wretman hunnit bli berömd och just skulle ställa ut på Louisiana. Det finns nog ett antal konstnärer som kan känna igen sig i Fredrik Wretmans privata reflektioner.

Mycket glädje och ibland lite charmig vardagshumor sprids i de återkommande kortintervjuerna med olika pristagare genom åren. 
    Lilla Kajsa Wallman (som ser ut att vara i fyraårsåldern) kommenterar sin vinst – ett grafiskt blad av Clay Ketter: 
 Hur var det att vinna ett verk?
 Roligt, jag gillar att vinna.
 Vad tyckte du om verket du vann?
 Jag gillar djuren och tycker de är fina. Varför har en bil kört över dem?

Stockholm 2016-06-22 © Leif Mattsson

http://omkonst.se/16-boknytt-sak-ingangar-utvagar.shtml

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok) Läs mer »

Omkonst: Nationalgalleriet lämnar Gamla stan

En kreativ epok närmar sig sitt slut
www.omkonst.com:
Amalia Årfelt, Bengt Jahnsson-Wennberg, Nationalgalleriet, Stockholm, 19/11 – 4/12 2016 
Text: Leif Mattsson

Artikel med alla bilder (pdf):

Efter trettiotvå års verksamhet, centralt i gamla stan, är det dags för konstnärsdrivna Nationalgalleriet att packa flyttlådorna. Lokalen som ursprungligen var tänkt som ateljé åt Hasse Lindroth, en av galleriets grundare, har kommit att bli ett av de mer långvariga och lyckosamma galleriexperimenten med konstnärer vid rorkulten. Det trotsigt subversiva namnet ”Nationalgalleriet” var Jordi Arkös idé, som tillsammans med ett tiotal andra kreativa aktörer utgjorde den initiala kärngruppen.

En ton av sent sextiotal har till viss del färgat galleriets (outtalade) estetiska profil, med tidningen Puss som svävande moderskepp över de kulinariska konstanrättningarna. Bland initiativtagarna räknas logiskt nog också flera konstnärer som kan associeras med undergroundtidningen, som Ulf Rahmberg och Lars Hillersberg. Något senare tillkomna aktörer som Christer Themptander, Roland Haberlein och Ulf Lundkvist kompletterar snart bilden av ett galleri vars utställare svingar uppercuts mot etablissemanget från gräsrötters nivå.

Flytten till någon ännu inte fastställd adress (vid denna pressläggning) sker kring årsskiftet 2016-17, med enbart den pågående utställningen och en Grand Final som avslut. Sen korkas gravölen upp och en epok är till ända, en tid präglad av hundratals intressanta och möjligen i andra lokaler helt otänkbara presentationer. Galleriet fullkomligt svämmar över av minnen och av mättad karaktär; de fyrahundraåriga färgresterna på takbjälkarna, de skeva rumsytorna och det kryptliknande källarutrymmet blir naturligtvis svårmatchade i framtida lokaler.
     Den konstnärliga bredden har varit osedvanligt stor under alla de år som galleriet verkat. Bland Nationalgalleriets många utställare märks såväl oetablerade som mycket välkända konstnärer. Den initiala lutningen åt en undergroundestetik har också med åren kompletterats och delvis ersatts av helt andra konstnärliga imperativ. Genomgående har dock utställningarna alltid förmedlat en ton av enkel och värmande närhet till betraktaren samt ett visst ointresse för ekonomisk knipslughet.

Kanin med fjäril av Amalia Årfelt
Kanin med fjäril

På den sista separatliknande utställningen samsas Amalia Årfelt och Bengt Jahnsson-Wennberg om utrymmet. Årfelt med sina kluriga kaniner, fåglar och diverse animaliska blandformer. Och Bengt Jahnsson-Wennberg med sin ”ikonostas” baserad på den unge Folke Hydmans ormteckningar. Båda utställarna kan sägas representera just det som varit utmärkande för galleriet under många år: en stark närhet till en folklig berättartradition utan choser, åthävor eller förställning. 
     Det mentala avståndet till Hudiksvallsgatans gallerikluster kunde knappast vara större. Men naturligtvis behövs båda typerna av presentationsytor. Konsten som helhet och som samlande begrepp är beroende av både kylan och värmen, det förfinat minimalistiska såväl som det burleska och det naivistiska. I denna kreativitetens intrikata ekvation kommer nedläggningen av Nationalgalleriet på Skomakargatan att skapa ett tomrum som blir tämligen svårfyllt under de nästkommande åren. 

Stockholm 2016-11-30 © Leif Mattsson

Omkonst: Nationalgalleriet lämnar Gamla stan Läs mer »

omkonst: Konstforum

Omkonst: I människans spår

Amalia Årfelt, Peter Wiklund, Konstforum, Norrköping, 29/9 – 14/10 2012
Text: Lotta Ekfeldt

Se artikel i pdf med bilder:

Det spretar en del när Amalia Årfelt och Peter Wiklund ställer ut tillsammans på Konstforum i Norrköping. Det är två väsensskilda spår som vänskapligt och hänsynsfullt samsas om utrymmet, var och en med sina egna premisser. 

Amalia Årfelts skulpturer i betong får mig bokstavligen ner på knä. Nyfiket går jag nära för att undersöka de fina detaljerna hos den sittande valpen ”Hund” — den utvalda stenen till tunga, de vita klorna infällda i betongen och ögonen av glas. Samma sak med aporna ”Herr Brown” och ”Silkesapa”. De sitter på apors vis med armar och ben åt olika håll. Den tomma blicken speglar ingenting, utom möjligtvis själva naturen försänkt i sitt eget varande. 
     Det går inte att komma undan apornas mänskliga drag. Beskrivningar som eftertänksam och förundrad dyker upp i mitt huvud. Men ligger det inte en fara i att beskriva djur som om de hade mänskliga egenskaper? Att hitta passande epitet för att förklara och känna igen sig i det vilda eller främmande Andra?
     Årfelt är i så fall inte rädd för hon låter djuren förbli naturvarelser med sina egna uttryck. Men hon räds inte heller att då och då bjuda in dem i den mänskliga kulturens sammanhang som i skulpturen ”Apa med filt” där en betongapa insvept i en rosa filt förvandlas till en Roslinparafras.

Om Amalia Årfelt rör sig i naturen gör Peter Wiklund det motsatta. I hans bildvärd finns spår och fragment av mänsklig aktivitet. Objekten kan vara välkända representationer i form av skyltar eller en dörr men också vara hopfösta partiklar eller slagg på väg att formas eller omformas. I ”Strandfynd” flyter okänd materia fram och bildar irrationella mönster. Det liknar ingenting och har inget direkt sammanhang. Det är förvirrande och smått enerverande men på samma gång intressant. Blicken söker sig envist tillbaka för att tvinga fram en mening. Till sist ger jag upp och accepterar formernas sega egenheter. 
     Wiklunds bilder är associativa men också undersökande. När han låter objekten ta över som i ”Skyltar” blottläggs inte bara klyftan mellan objekten utan också deras avstånd till människan. Föremålen gör sig oåtkomliga och finns inte längre till hands. I ”Zapp” laddar till och med en skylt ur av egen kraft i en gigantisk blixt. Dörren i ”Snabb sorti” blir också till ett objekt för sig själv där man tvekande undrar vad man ska göra med den. Stänga eller gå ut? Det blir både humoristiskt och absurt.

Norrköping 2012-10-03 © Lotta Ekfeldt

http://omkonst.se/12-arfeldt-wiklund.shtml

Omkonst: I människans spår Läs mer »