”Utställningstiteln är träffande: Mellan katt och kvadrat. På ett fångande sätt beskriver den de delvis polariserade utryck som de båda konstnärerna här uppvisar. Mellan de naiviserande fabelfigurerna hos Amalia Årfelt till det stramt återhållna tilltalet i Birgitta Muhrs monotypier anas en uttrycksmässig och visuell skiljelinje.”
…Omkonst: TVÅ TANKAR, TVÅ VILJOR Läs mer »
Mariefreds tidning/Måsen 9 november 2022
Den mystiska enhörningen har nu funnit sin plats vid den Magiska Stigen. Det vackra sagodjuret vilar sina långa ben i en glänta där höstlöven singlar ned mot marken.
…
– Enhörningen ligger och vilar. Jag tycker om uttrycket. Det känns som ett mytologiskt djur, säger konstnären Amalia Årfelt.
MT/Måsen: Mystisk enhörning vid Magiska stigen Läs mer »
”Amalia Årfelts djur befriar den inre logiken. Den flyter över gölens marmorerade vatten som en vit and. Det finns en stark motivisk igenkänning från utställning till utställning, men den blir aldrig till en vaneseendets upprepning. Den postpandemiska ledan upplöses med ett stilla leende.”
www.omkonst.se:
Om lusten att vara
Amalia Årfelt, Astrid Årfelt – Galleri Cupido, Stockholm, 23/4–8/5 2022
Text: Susanna Slöör
Om konst: ”Om lusten att vara” Läs mer »
Recension i Magasin Opulens http://www.opulens.se
Länk till artikel: http://www.opulens.se/konst/generos-och-organisk-bildvarld/
Artikel som pdf med bilder: Opulens-Generös och organisk bildvärld
OKT 25, 2018 av MARIA JOHANSSON i avdelningen KONST
STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt. Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig ägas.
Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018
Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.
Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.
Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.
När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.
Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.
Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.
Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.
På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.
Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.
Amalia Årfelt:
Född 1969.
Utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 1990-95 , 96 samt 2006-2008.
Hon har gjort en rad offentliga verk, företrädesvis i Stockholmsregionen.
Opulens: Generös och organisk bildvärld Läs mer »
Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat – Konstakademien, Galleri Öst, Stockholm
6/10 – 11/11 2018
Text: Leif Mattsson
Att kliva in i Amalia Årfelts utställningsrum på Konstakademien är som att ta det första trevande steget in i en fullständigt främmande värld, en exotisk djungel fylld av sällsamma växter och fabelliknande djur. Men det är snarast sagans eller vakendrömmens menageri man möter. Verklighetens trista banaliteteter sköljs bort redan vid entrén som av ett friskt vårregn.
Till den aktuella stipendiatutställningen presenterar Amalia Årfelt en mängd nya verk, många av dem i ett betydligt större format än hon tidigare visat. Dessutom bjuder hon på en frikostighet vad gäller antalet målningar och skulpturer, flertalet samlade i ett slags öar av koloristisk intensitet med en mycket speciell empatiförmedlande bildpoesi. Det är inte lätt att värja sig; det smittande inre leendet förmedlas som en värmande solskensgåva.
Amalia Årfelt ansluter sömlöst till den rika tradition av svensk naivism och särlingskonst som 1900-talet så givmilt bjudit på. Hennes angreppsmetod är bildspråkligt mycket medveten, och delvis också uppdaterad i förhållande till föregångarna.
I katalogtexten refererar Ann-Marie Tung Hermelin logiskt nog till en av de absoluta huvudfigurerna inom den internationella naivismen, tullnären Henri Rousseau. Och det är nog rimligen där någonstans man bör söka urkällan till Årfelts fabelliknande formspråk.
Balansgången mellan en trovärdig förmedling av det ömkansvärda, och det entydigt söta, är sällsynt svårbemästrad. Amalia Årfelt klarar den akten med behärskad finess. Mycket beror det på att hennes antropomorfa figurer knappast är just entydiga; i deras predikament finns alltid någonting mer, ett slags anomali som skorrar befriande.
Om det ur fabeldiktaren La Fontaines didaktiska vishetshistorier gick att dra kloka slutsatser, så kan man glömma det när det gäller Amalia Årfelt. Här skrivs anekdoterna oss inte på näsan. Figurerna spelar inte rollen av överlastade symboler i ett metaforiskt lärdomssystem. De bara existerar, i sitt egendefinierade och djupt klangrika underland.
Stockholm 2018-10-09 © Leif Mattsson
Recension i Om konst https://www.omkonst.se
Länk till artikel: https://www.omkonst.se/18-arfelt-amalia.shtml
Artikel som pdf med bilder: Omkonst – Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat
Omkonst: Ett underland för förundrade Läs mer »