8 november – 11 december 2019 Björnstigen 137, Bergshamra
”Det finns ett skimmer över ordet ”djur”. Det öppnas möjligheter och skaparlust i mig. Liksom ordet ”natur”. Du säger orden ”djur och natur” och jag blir lyrisk. Som konstnär kan jag skapa min egen natur. Det finns lagar, men de är inte lika begränsande, man får egentligen göra precis som man vill, man är fri.”
STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt. Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig ägas.
Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018
”Råtta med svans”, foto: Per-Erik Adamsson
Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.
Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.
”Gullspira”. Fotograf: Per Nicklasson
Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen frånFrostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.
När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.
Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.
Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.
”Krokodil vid vatten” 125x100cm. Foto: Per-Erik Adamsson
Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.
På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.
Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.
Amalia Årfelt:
Född 1969.
Utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 1990-95 , 96 samt 2006-2008.
Hon har gjort en rad offentliga verk, företrädesvis i Stockholmsregionen.
Årfelts pannåer och skulpturer av lejon, apor, ormar, färggranna fåglar i fantasilandskap bland palmer och vattendrag med näckrosor visas i Konstakademins galleri. Det är en dröm, en utopi, ett Paradisien som måhända kan kallas Amalien.
Djuren har en särskild ställning i Amalia Årfelts konstnärskap. Inte sällan tycks djuren i Amalien uttrycka tvetydiga känslor. Vissa ser ut ha gått med på att bli porträtterade, som lejonen som poserar under en palm och blickar rakt mot betraktaren eller Krokodilen som fåfängt exponerar alla sina tänder. De har kontroll över bilden. Ofta betraktar de betraktaren. Det är en slags selfies där djuren visar upp sidor av sig själva som varken är naturalistiska eller förskönande.
I sitt måleri arbetar Årfelt med intensiva färgmöten. Himlen är knallgul och marken rosa. Även vad gäller färgerna rör sig Årfelt i gränslandet mellan det sköna och det råa. I Amalias Paradisien är kulörerna närmas läckra. Det är som om man kan förnimma deras sälta och sötma, den krispiga smaken av ljusblått, surheten i det gula och de röda färgernas runda fruktighet. Färgerna försätter betraktaren i en kulinarisk dröm.Den tillsynes outsinliga tillgången till ocensurerad fantasi, utan estetiska tabun, som framträder i Årfelts bildvärld, kallades på Roussaus tid för primitiv och barnslig.
Ann-Marie Tung Hermelin (Utdrag ur utställningens katalogtext)
Djur ligger Amalia Årfelt varmt om hjärtat. Likt den naivistiska konstnären Henri Rousseau skapar hon en egen värd där djuren, inte människan, står i centrum. Ett Årfeltskt Paradisien. Om henne har sagts att hon besjälar djuren i sina skulpturer och i sitt måleri. Ofta arbetar Årfelt med vågade färgkombinationer, i ett lustfullt möte mellan skönhet och humor. Sedan hon tog examen vid Kungliga Konsthögskolan 1995, har hon medverkat i ett stort antal utställningar och fått en rad offentliga uppdrag. Bland annat har hon utformat Gullspiran, barnfilmspriset som delas ut varje år på Guldbaggegalan.
Astrid Årfelt är keramiker, utbildad vid Konstfack, med en osviklig känsla för form och material. Sedan många år tillbaka tillverkar hon bruksföremål i lera och stengods i sin verkstad på Gotland. Hennes verk utmärks av intagande utformning i vackra färger som inte står i motsats till föremålens funktionalitet. I Orangeriet finns skålar, kannor, vaser mm. att köpa till förmånliga priser.
Publicerad 1 oktober 2016 08:59, Värmlands Folkblad. Erik Segerpalm hakan.strandman@vf.se (mailto:hakan.strandman@vf.se)
Konstnären Amalia Årfelt älskar djur. Men hon bor mitt i Stockholm och hennes man är allergisk så hon har inga själv. I stället målar hon dem, och skulpterar.
– Djur kan ha så många färger och former, människan har bara sin hud, säger Årfelt inför utställningen på Galleri Lars Hjelm i Karlstad.
Amalia Årfelt tycker själv att hon målar ”positivistiskt” och visst blir man glad när man ser hennes målningar. Motiven i den här utställningen är uteslutande tagna från djurens värld. Ibland är det hundar och katter som nästan tycks påkomna med att bli betraktade. – De poserar inte utan bara är, säger Amalia Årfelt.
Men här finns också mer udda djurmotiv. Amalia tycker exempelvis att gäddor är vackra fiskar och böcklingen är en återkommande favorit. Här finns även apor, papegojor och undulater, betong- skulpturer av igelkottar och ormar. – Päls, fjädrar eller fjäll. Jag gillar variationen. Jag kan bli inspirerad av ett möte med en hund på stan eller en fågel som flaxar förbi, säger konstnären som är uppvuxen både i Stockholm och på Gotland.
Det konstnärliga ligger i släkten. De flesta har säkert gått förbi hennes far Anders Årfelts betong ‐ lejon på Drottninggatan i Stockholm.
Amalia Årfelt har också skapat flera offentliga verk genom åren, bland annat den stora betongskulpturen ”Tjuren Ferdinand” på Ekerö utanför Stockholm. Hon har också utformat Gullspiran som delas ut till pristagare inom barnfilm på Guldbaggegalan. – Jag blev alltid uppmuntrad som ung men ett tag ville jag bli bonde eller veterinär. Tills jag insåg att det är det här jag kan.
I går kväll var det vernissage för utställningen som finns kvar till och med den 8 oktober.
Utställning med Amalia och Astrid Årfelt
Text: Susanna Slöör
Katten Edvard i glaserat stengods sitter vackert och gapar stort. Foglig som hos tandläkaren eller uppkäftigt gäspande; sfinxen struntar uppstudsigt i omvärldens önskade bild av honom, förhöjd till heligt tecken eller skön konst. I Amalia Årfelts intrikata bildvärld tar djurfigurerna kommandot och lurar för en mikrosekund ögat att tro att de ställer upp som don för hjärteknipande sötma, den infantiliserade människan förenklad till fabel. Men Kallekatten är knappast söt och böcklingarna på sin bricka snarast uppgivna. Undulaterna kokett inåtvända och kaninen återhållet ilsken.
Amalia Årfelt modulerar i målningar och skulptur utifrån en beundransvärd respekt för sitt motiv. Det färdiga verket lämnar uppdraget som objekt snarare för att bli betraktarens åskådare. ”Dårar”, suckar Kallekatten vänligt medlidsamt. Djungeldjuren stirrar stint och stolt medvetna om att de riskerar löjet att uppfattas som bjärta råvaror till exotiserande sagor. De tar risken med upphöjt lugn. Det gör även Amalia Årfelt.
Det är välgörande att skölja ögonen och tankens hålrum med Amalia Årfelts lustfyllda och pregnanta naivism. Den kan refereras till föregångare men varje verk är likt den bästa naivistiska konsten sin egen ohotade höjdpunkt, sitt universum. Det är den svåraste av vägar att välja konstnärligt att ha modet och tålamodet att avkräva uttrycket och motivet skyldigheten attvarje gång resultera i det enda möjliga verket, den enda bilden.
Amalia Årfelt delar utställningen med sin mor, Astrid Årfelt, som ställer ut brukskeramik i det innersta rummet. Det mötet fungerar trots mångfald och myller och ger även en berikande ingång till deras gemensamma känsla för hantverk och material. Den nobla katten och hunden ser ned på det välfyllda bordet av artefakter, av vilka flera av dem låter djuren tala om livets väl och ve. Den gemensamma utställningen bejakar trotsigt vikten av att ta oss, tingen, naturen och konsten på djupaste allvar utan att falla för den pretentiösa frestelsen att snåla med leenden.
