Affisch Paradisien vernissage

Vernissage 13 juli 2018

Välkomna till Paradisien

Målningar och skulpturer av Amalia Årfelt
Keramik av Astrid Årfelt

Orangeriet i Skebobruk Brobyvägen 19

Vernissage 13 juli kl.14.00-17.00
Öppet 14, 15 juli kl. 14.00-17.00
samt vid konserter och föreställningar t.o.m. september

Skebobruks kulturförening http://skebobrukspub.blogspot.com/

Om konstnärerna:

Djur ligger Amalia Årfelt varmt om hjärtat. Likt den naivistiska konstnären Henri Rousseau skapar hon en egen värd där djuren, inte människan, står i centrum. Ett Årfeltskt Paradisien. Om henne har sagts att hon besjälar djuren i sina skulpturer och i sitt måleri. Ofta arbetar Årfelt med vågade färgkombinationer, i ett lustfullt möte mellan skönhet och humor. Sedan hon tog examen vid Kungliga Konsthögskolan 1995, har hon medverkat i ett stort antal utställningar och fått en rad offentliga uppdrag. Bland annat har hon utformat Gullspiran, barnfilmspriset som delas ut varje år på Guldbaggegalan.

Astrid Årfelt är keramiker, utbildad vid Konstfack, med en osviklig känsla för form och material. Sedan många år tillbaka tillverkar hon bruksföremål i lera och stengods i sin verkstad på Gotland. Hennes verk utmärks av intagande utformning i vackra färger som inte står i motsats till föremålens funktionalitet. I Orangeriet finns skålar, kannor, vaser mm. att köpa till förmånliga priser.

Vernissage 13 juli 2018 Läs mer »

Skulpturkatalog

Skulpturkatalogen utkom 2016

Innehåller 37 bilder av Amalia Årfelts skulpturer.

 

Se katalog (pdf): Skulpturkatalog Amalia Årfelt 2016

Texter ur katalogen

Fotografer

  • Amalia Årfelt
  • Anders Årfelt
  • André Sinnemark
  • Astrid Årfelt
  • Ewa Rudling
  • Per-Erik Adamsson
  • Per Mannberg/John Håkansson
  • Per Niklasson

Grafisk form: Anna-Pi Lennstrand
Bildbehandling: Matilda Rahm
Tryck: Göteborgstryckeriet 2016
Tack till Längmanska fonden osv

 

Skulpturkatalog Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Amalia Årfelt

Bildtexter till Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer” av Amalia Årfelt, urval 2015-1991.

Skulpturer av Amalia Årfelt, urval 2015-1991

Landkrabban

Landkrabban är en varelse som både trivs på land och i hav. Min första Landkrabba var smäckrare. Den kom till för en utställning på Landsort/Öja som drivits i ett 20-tal år av kulturpersonligheten och eldsjälen Arthur Hultling. När Stockholm konst några år senare sökte en utsmyckning till Långsjöbadet, passade Landkrabban perfekt. Jag gjorde den grövre för att vara rustad för påfrestningar av olika slag.

Slottshunden 

2015 firade Skulptörförbundet 40 år och vi var 8 medlemmar som blev inbjudna att delta i Görvälnsslottspark, en skulpturutställning som Järfälla kultur har vid slottet om somrarna. Då gjorde jag Slottshunden. Den fick ligga på en liten gräsyta framför slottet, det såg ut som den alltid hade funnits där! Efter utställningen flyttades Slottshunden till Litografiska museet i Huddinge och blev i stället ”Museihunden” Alois, efter stenlitografins grundare Alois Senefelder (1771-1834). Jag erhöll Cecilia Frisendahl arbetsstipendium 2015, vilket innebär fritt arbete i deras verkstad under året, därför föll det sig så att i samband med museets 10-års jubileum 2015 lät jag hunden få komma dit.

Fiskfanfar

Fiskfanfar var egentligen först en trut men leran havererade av tyngden och fukten. När den säckade ihop blev det istället en fisk av leran.

Katten Edward

Katten Edward fick sitt namn efter ”Skriet” av E. Munch och katten August liknar A. Strindberg, fast som katt.

Larven

Larven gjorde jag till en förskola i Hudiksvall.

Farmorshund

Min farmor Ingrid Årfelt (född Dahlin) hade många vackra saker i sitt hem. Bland annat en porslins hund som jag uppskattade mycket. Farmorshund är som en jättestor porslinshund gjord i betong. Den gjorde jag till Arhur Hultlings utställning på Landsort. Stundom kan jag inspirera mig själv som med porträttmålningen av Farmorshund. Med samma motiv, men med olika uttryck.

Jag jobbar mycket med lera och betong, men också i andra material.

Djuret

Djuret finns på en förskola i Solsidan. Deras önskemål var ett fantasidjur som man både kan vara under och över. Det är som en blandning av ödla, groda, lejon och hund.

Lammet, Katt med unge

Lammet, Katt med unge, samt Kanin och Höna var en utsmyckning till Rågården, rättspsykiatri som hör till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. (I skissförslaget var hönan från början egentligen en griskulting som satt på bakbenen, men det kunde reta upp patienter på avdelningen om de var troende muslimer, så då föreslog jag en hund, men det gick inte heller bra i sammanhanget, så det fick bli en höna).

Apa med filt

2011 fick jag fick äran att representera Skulptörförbundet på Supermarket på Kulturhuset i Stockholm med en egen stor monter. Då gjorde jag ett gäng apor i betong. Ansiktena är modellerade i lera och gjutna i pigmenteradbetong, och sedan infogade i kroppen som jag byggde direkt i betong mot en stomme av järn, frigolit och nät. Apa med filt gjorde jag till en utställning på betonggalleriet i Liljeholmen 2010. Den är inspirerad av Roslins målning ”Damen med slöjan”.

Ers Majestät

Ers Majestät, en av aporna fick sedan samma sommar vara med på Landsort. Där satt han värdigt och tittade ut över havet. 2013 visade jag aporna igen i en rosa monter på OpenART i Örebro.

Vit hund

Vit hund har en rödbrun sten som tunga, ögonen är mörka glaskulor (sådana man kan kasta kula med). Tänderna är av marmorflisor och klorna av mosaikbitar eller stenflisor.

Handfallenmus

Handfallenmus var en multipel till SAK, Sveriges Allmänna Konstförening i 25ex.

 
Råttan
Råttan, det stora huvudet var ett förslag till en möjlig utsmyckning på valfri plats i Stockholm till Eva Bonnier Dahlins stiftelse. En stor vilande jätteråtta i betong skulle ligga på Odenplan 2,5 m lång med svansen vilande uppe på ryggen. En bit bort ur en avloppsbrunn skulle råtthuvudet sticka upp med framtassarna på brunnslockets kant. Jag gjorde huvudet i stort format och visade det i källaren på Nationalgalleriet 2009.

Pussfisken

Pussfisken är virkad och har en mun av silicon, (en kyssbrosch som jag gjorde till millennieskiftet).

Ibisstorken

Ibisstorken är gjord av Mongolisk papié machér. Den ligger på rygg med benen vilandes på magen.

Knähunden

Den längsta Knähunden med päls ned till marken finns i brons på en klipphäll på Hägerstensåsens skolgård. Ugglorna är som hjälplösa förundrade puppor.

När barnen var små hade jag ateljé hemma i lägenheten. Det var nära att parketten möglade, men den klarade sig precis! Sjölejonhund, Sälen, Landkrabban, Gullspira, mfl gjorde jag där. Mina keramikskulpturer bränner jag och glaserar i min mamma keramikverkstad på Gotland.

Gullspira

Gullspira är Svenska Filminstitutets barnfilmspris som delas ut på Guldbaggegalan. Skulpturen är av stengods med förgyllda horn. Sockeln av Valnötsträ symboliserar en prispall, guldklockan runt halsen tillverkas av en Guldsmed i Visby. Gullspira är geten i boken ”Barnen från Frostmofjället” av Laura Fitinghoff. Geten betyder väldigt mycket för barnens överlevnad. Som den första svenska barnfilmen blev boken filmatiserad 1945. Laura Fitinghoff Sällskapet med ordförande Hervor Sjödin, (släkt med Laura!) Förespråkar att jag ska göra Gullspira som en stor skulptur till Sollefteå stads 100 års jubileum 2017. Skulpturen ska i så fall bekostas och ägas av Majorens Konststiftelse. Det vore även fint med en stor Gullspira utanför Svenska filminstitutet också, en get vid Gärdet!

Tjuren

Tjuren sitter under en ek på Ekerö. Jag byggde den i frigolit och gips. Min pappa, Anders, plastade den åt mig då jag var gravid med mitt andra barn.

Hund med tratt

Hund med tratt är en fri tolkning av den gamla klassiska reklamen ”His masters voice”.

Suggan och kultingen

Suggan och kultingen modellerade jag i en oinredd del av Grafikenshus lada i Mariefred. Ett tegelbruk hade skänkt en stor lerhög till Skulptörförbundet. ”Lera på hög” hette projektet, högen tornade upp sig på jordgolvet. Jag var i grosess med mitt första barn och min mage växte i takt med suggan. Det var roligt men ansträngande att jobba direkt på golvet och leran var tung. Kultingen blev till där också liksom även en knubbig katt. Det blev kallare och kallare under hösten i den kyliga mörka och dragiga ladan. Leran var iskall och jag fick allt svårare att böja mig ned till skulpturen. När den var klar hjälpte min mamma, (född Höök) mig att ta form på suggan. Skulpturgruppen finns både i Hammarby Sjöstad och på Skansken.

Fiskstimmet

Fiskstimmet, jag sydde 100 fiskar i silvertyg till min utställning på Konstnärshuset 2000.

Stjälarna och maten

Hos Ann Westin/Sothebys visade jag Stjälarna och maten, ett verk som jag också sydde. Det var uppstoppade djur i naturlig storlek i vitt bomullstyg. De svävade i luften under glastaket. På ett bord nedanför låg alla maträtterna modellerade i lera och gjutna i polyester och blandmaterial. En bukett med röda sidenrosor stod på bordet och blödde. Det var Ann Westin som tipsade SFI/Åse Kleveland om mig för att göra Gullspira.

Djävulen som bebis samt Djävulens ansikte

Ulla Brauner’s lilla galleri, Konstpausen på Ekeö hade en utställning med titeln ”Djävlar anamma”, då gjorde jag Djävulen som bebis samt Djävulens ansikte, båda i målad papié marchér.

Venus

Jag har modellerat en hel del modellskulpturer under åren och gjutit dem i betong. En kompis till mig stod modell för Venus, en skulptur jag gjorde inspirerad av Botticellis målning ”Venus födelse”. Den skulpturen har tyvärr vandaliserats och jag har behövt att reparera den några gånger. Hennes nakenhet tycks provocera. Sista gången Venus förstördes stod hon i Botaniska trädgården i Visby i en liten konstgjord bäck, det var en mycket passande och vacker plats för henne. Vandalerna hade fått anstränga sig för att lyckas den gången. (Efter det fick hon ett ryggjärn.)

Elefant

1993 ställde vi elever på Konsthögskolan ut på Millesgården. Jag hörde mig själv säga ”en elefant” när frågan ställdes vad man ville visa. Jag blev själv förvånad över det jag sa men samtidigt upprymd. Det behövdes något storslaget som kunde säga ifrån bland Milles alla stora gipser i ateljén. Bruno Tardat hjälpte till med motormekaniken så att öronen kunde röra sig.

Isbjörnen

I en av fontänerna hade jag en stor isbjörnsfäll i vit betong. Den flöt tillsynes på vattenytan. (Det var bara synd att fontänerna började att tömmas långt innan utställningen hunnit att ta slut, det syns på bilden). Isbjörnen försvann efter branden av Grafikenshus, den låg på marken bakom örträdgården). Min farmor kom på vernissagen på Millesgården. Hon sa nöjt när hon sett mina djur, nu kan jag dö när jag måste. Det jag tror att hon menade med det var ~ ”jag ser att du är en bra konstnär, det kommer nog att gå bra för dig i fortsättningen också”!

Skulpturkatalog, text av Amalia Årfelt Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Dan Wolgers

Skönhet, styrka och användbarhet

Av Dan Wolgers, ur Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer”

Sista århundradet före vår tideräkning beskrev den romerske arkitekten och ingenjören Vitruvius betongens framställning och användningsområden i sitt verk ”Tio böcker om arkitektur”. Han skulle ha gett tummen upp för Amalia Årfelts betongvarelser. Vitruvius fastslår att det harmoniserade förhållandet mellan skönhet, styrka och användbarhet ger arkitekturen dess värde och det har Årfelt tagit fasta på, låt vara i den angränsande disciplinen skulptur. Hennes skulpturer äger den naturliga skönhet som blir synlig endast hos dem som inte tänker på att behaga. Djuriskt sköna träder betongskapelserna betraktaren tillmötes. Groteskt ljuvliga som de är knyter de an till Vitruvius via groteskerna i de gotländska kyrkorna – Årfelt är uppväxt på Gotland och hennes varelser är bekanta med groteskerna och skulpturerna i kyrkorna där och de stiger alla ur samma led som öns medeltida stenmästare, sådana som Hegvald och Sigraf eller de anonyma Egypticus och Fabulator och deras verkstäder. Men skulpturerna (såväl stenmästarnas som Årfelts) är allt annat än groteska. De äger en förfining och ömhet i handlaget, en sinnlighet som förundrar betraktaren och som leder till humor av den sorten som gör att man blir glad att vara människa bland människor, tacksam över att vara föremål för (konstnärens) omsorg. Från Rom via Gotland till Årfelt löper den omsorgen, det allvaret, den humorn. Det i våra dagar något missledande begreppet grotesk som benämning för stenmästarnas figurer stammar ur det italienska grotta (samma betydelse på svenska) och syftar på de målade och skulpterade figurer som av återfanns i ”grottor” under 1500-talet i Rom, alltså i de romerska lämningar som påträffades när man händelsevis bröt igenom taken här och var och trädde ner i underjorden bland ”groteska” skulpturer och målningar och ornament.

Årfelts grotesker äger alltså skönhet så som Vitruvius fordrar. De äger genom betongen också styrka även om ingen ännu idag har lyckats framställa betong lika stark som Vitruvius förmådde med sina kalkblandningar för tvåtusen år sedan.

Det tredje begreppet i Vitruvius triad är användbarheten och hos Årfelt är också användbarheten säkrad; åtskilliga av gestalterna finns visserligen ute det offentliga rummet som praktiska sittmöbler men alla möblerar de det privata mentala rummet hos betraktaren, för har man en gång sett dem så glömmer man dem aldrig. Är det inte därför i betraktarens mentala rum som Årfelts skulpturer har sin största användbarhet och verkan? Vitruvius får säga vad han vill om användbarhet men betraktarens sinne, hennes inre, är det förnämsta och det största rum en konstnär kan få tillträde till och där finner hennes konst sin användbarhet. Begreppet användbarhet kan omskrivas med det sentida begreppet ”form follows function” och Årfelts gestalter har sannerligen formats för funktionen att göra räder i betraktarens sinne, med eller utan förklädnad, i gestalt av målningar eller skulpturer.

Årfelts konstnärskap har den sällsamma egenheten att sömlöst sammansmälta hennes måleri och skulpturer – hos henne stiger de båda disciplinerna ur varandra i kontinuerlig metamorfos, i växelverkan som i varsin ände av ett gungbräde. De är uråldriga men ständigt nyfödda, förbluffade över att de lever, över att de ännu lever, eller över att de lever igen (eller är döda igen). Kanske är det i själva verket betraktarna som gestaltas och speglas som stirrande storkar, stumma strömmingar och apatiska apor (med människohänder!). Ecce homo? Ecce homo!

Årfelts figurer liksom de medeltida stenmästarnas består alla av gotländsk kalk (om än på skilda vis), men medan stenmästarna hade stora verkstäder och svärmar av medhjälpare till sitt förfogande arbetar Årfelt ofta hemma i köket eller vardagsrummet, ensam. Den fläckade, slitna vardagsrumsparketten för tankarna mer till Roms medfarna mosaikgolv och ruiner och till de gotländska kyrkorummets dunkel och tusenåriga mystik än till konstgalleriernas mondäna grannlåt, flabb och skarpa sken.

Skapade av betong, men lika gärna av papiermache (vad skulle Vitruvius ha sagt om det?) migrerar Årfelts gestalter utan motstånd in och ut ur tiden och verkligheten; in och ut ur grottan, in och ut ur det undermedvetna. Uttrycksfulla men outgrundliga, uråldriga men samtida, anonyma men högst personliga binder de samman saga och verklighet, poesi och saklighet och når långt utanför sin fysiska räckvidd. Deras drömmar sträcker sig långt ner i antiken och in i framtiden.Men tiden intresserar dem inte, de är tidlösa som kalkstenen.

Den romerska betongen är ännu oöverträffad, dess hemlighet förborgad och det stämmer till eftertanke. Årfelt verkar i en djupt allvarsam och hållbar tradition som räcker över tvåtusen år.En vår tids Fabulator, men inte längre anonym – hon heter Amalia.

/ Dan Wolgers

Skulpturkatalog, text av Dan Wolgers Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Susanna Slöör

För livets skiftande väderlekar

Av Susanna Slöör, ur Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer”

Lek med tanken för ett ögonblick att allt man inte vet tillhör djävulen eller guden. Det skulle i så fall innebära att allt levande, som inte kan förstås och alla främlingar vi möter, bär på djävulen och guden. För konstnären gäller det att i sina verk rikta blicken mot det man vanligen inte ser och känner, det okända. Det vi inte vet leder spåren till dessa abstrakta storheter och motsatser.

Ett tidigt verk av Amalia Årfelt heter Djävulen som bebis, ett lindebarn med knoppande horn, rödglödgade ögon och samtidigt förförande oskuldsfull.

Följer man Amalia Årfelts förhållande till gestalterna hon frammanar i sina skulpturer, bär de alla ett ambivalent drag som mycket väl rymmer såväl djävulen som guden, oavsett om skepnaden är en råtta med svans i hand eller en storgapande katt.

Det finns hos Amalia Årfelt en respekt för det okända och en insikt om att det mesta förblir utanför vår räckvidd. Hunden, kaninen, musen, råttan eller böcklingen framvisar sin slutna värld och väcker längtan. Ögonen stirrar arkaiskt rakt ut i evigheten eller blänker till av den reflekterande svärtan som får pupillen att dölja vad som händer, där bakom i bortomvärlden eller iden andras inomvärld.

Att gestalta och söka gestaltning handlar inte om att söka likna utan att fixera det som avskiljer och separerar, att helt enkelt finna anden eller livet och det utanför oss själva levande. Amalia Årfelt reducerar, förenklar och söker i djurens stora form dess främsta uttryck. Det hundlika i hunden, går samtidigt inte att uttrycka utan att lyfta fram det mest mänskliga i den. Fabeln som uttryck och det med automatik antropomorfa sökandet efter djävulen och guden, skänker liv och gör skulpturerna angelägna. Det blir samtidigt det mest mänskliga i dem.

Djuren, särskilt Amalia Årfelts, är märkvärdigt självständiga och äger den rymd vi inte kommer åt. De är även väktare och kan försvara sig mot människans sökande efter visshet. Kattmamma och barn stirrar stint och markerar värdigt sitt revir med utfällda klor. Klor och naglar, utmejslade fötter och tassar markerar avståndet till vad som händer (inom oss). Barsk och lite småsur är kaninens rätta lynne, knappast harig. Landkrabban tycks hjälplöst strandsatt, men bildar en trygg bänk och utsiktspunkt för dem som ännu inte törs gå i vattnet.

Gestalterna, i Amalia Årfelts verk, bär de egenskaper som vi önskar hos andra och drömmer om funnes i oss själva. Att söka tidsligt bakåt efter det svunna barnet inom oss skapar behovet av det naivistiska uttrycket, det som barnen själva inte alltid uppskattar. Sagorna är som mest tilltalande för dem som lämnat sagovärlden bakom sig och befinner sig i livets senare mer skiftande väderlekar.

/ Susanna Slöör

Skulpturkatalog, text av Susanna Slöör Läs mer »

Gullspira, filmprisstayett (beskuren bild)

Gullspira – filmpris och skulptur

Barnfilmspris och skulptur i Sollefteå

Priset Gullspira går till en person som har gjort enastående insatser inom barnfilmen. Priset delades ut första gången 2006 och mottagare var animatören Per Åhlin.

Gullspira har fått sitt namn efter geten i filmen ”Barnen från Frostmofjället” (regi Rolf Husberg, 1945). Priset, som är skapat av konstnären Amalia Årfelt, består av en statyett i glaserad stengodslera med förgyllda horn och en skälla i äkta guld.
Läs mer: http://guldbaggen.se/om-guldbaggen/gullspira/

Om skulpturen

”Gullspira” ligger på en trappformad sockel av valnötsträ. Runt halsen hänger en klocka av guld i en förgylld kedja. Skulpturen är formad i stengodslera, den är glaserad med förgyllda horn. Jag tycker att hon utstrålar lugn och värdighet där hon ligger och idisslar på sin sockel. Trots att skulpturen är liten känns den monumental i uttrycket tycker jag. / Amalia Årfelt

Upprinnelsen till Gullspira

Svenska Filminstitutets dåvarande chef Åse Kleveland kom på idén med Gullspira som barnfilmspris för att filmen ” Barnen från Frostmojfället” var den första barnfilmen i Sverige. (Efter boken ” Barnen ifrån Frostmofjället” av Laura Fitinghoff). Geten Gullspira betydde allt för barnens överlevnad när de gav sig av hemifrån.

Åse vände sig till Ann Westin som har varit min gallerist. Hon kontaktade genast mig för att jag jobbar så mycket med djur. Jag gjorde flera olika getskisser. Åse ville gärna ha en get som stod upp uppe på en liten klippa. Det var dock svårt att lösa tekniskt med de smala benen. En man i styrelsen, Peter Hald tyckte att vi skulle ta det liggande förslaget och Åse höll med honom om jag kunde göra huvudet lite mer feminint. Jag minns hur Åse ringde på en kväll för att titta på det slutgiltiga förslaget. Hon stod utanför dörren som en stilig drottning med fantastiska kläder likt Snövits styvmoder.

Skulpturen Gullspira i Sollefteå

2017 invigdes skulpturen Gullspira i Sollefteå på initiativ av Laura Fitinghoffsällskapet.

Amalia Årfelts tacktal under invigningen

Jag vill tacka så många för att Gullspira ligger här nu i egen hög person!

Tack fantastiska Hervor Sjödin för den goda och mycket roliga idén att göra Gullspira i naturlig storlek. Ditt engagemang och outtröttliga strävan. Att du inte gav upp, utan att du höll idén och viljan kvar. Att du arbetade med att hitta en lösning tillsammans med Laura Fitinghoff sällskapet. Tack Majorens Konststiftelse för att ni tyckte om idén om en stor Gullspira till Sollefteås 100-års jubileum. Att ni har varit positiva till att bekosta skulpturen. Tack kommunen för att ni ville ta emot henne och för att ni har ställt upp med sockel och montering så fint och på en så fin plats.

Särskilt vill jag tacka Astrid och Anders mina egna föräldrar som har ställt upp fantastiskt för att jag skulle få till henne. Förutom all uppmuntran och stöd var det framförallt många olika arbetsmoment från stomme till gjutning. Det första var att vi gick på Drottninggatan i Stockholm för att ta mått på Anders betonglejon som ligger där. Hur stor skulle Gullspira bli? Man behöver något konkret att titta på och förhålla sig till, siffror i luften blir så abstrakt.

Det är kul att kunna stå här tillsammans och glädjas åt att Gullspira är klar och att hon nu ligger här! Hoppas att ni kommer att tycka om henne! Hon ligger och vilar tankfullt mitt i händelsernas centrum i Sollefteå stad 100 år i dag!

Tack Laura Fitinghoff. Tack Svenska Filminstitutet. Tack Hervor Sjödin. Tack Laura Fitinghoff sällskapet. Tack Majorens Konststiftelse. Tack Göte och Johan Häglunds gjuteri på Gotland. Tack Herman Bergmans Konstgjuteri i Stockholm. Tack Erling Johansson på Dennis Åkeri för god frakt. Tack Sollefteå kommun för montering och placering. Tack Astrid och Anders Årfelt.

/Amalia Årfelt.

Gullspira – filmpris och skulptur Läs mer »

Amalia Årfelt inför utställningen på Galleri Lars Hjelm i Karlstad.

Amalia Årfelts djur poserar inte

Utställning på Galleri Lars Hjelm i Karlstad

Publicerad 1 oktober 2016 08:59, Värmlands Folkblad.
Erik Segerpalm hakan.strandman@vf.se (mailto:hakan.strandman@vf.se)

Konstnären Amalia Årfelt älskar djur. Men hon bor mitt i Stockholm och hennes man är allergisk så hon har inga själv. I stället målar hon dem, och skulpterar.

– Djur kan ha så många färger och former, människan har bara sin hud, säger Årfelt inför utställningen på Galleri Lars Hjelm i Karlstad.

Amalia Årfelt tycker själv att hon målar ”positivistiskt” och visst blir man glad när man ser hennes målningar. Motiven i den här utställningen är uteslutande tagna från djurens värld. Ibland är det hundar och katter som nästan tycks påkomna med att bli betraktade. – De poserar inte utan bara är, säger Amalia Årfelt.

Men här finns också mer udda djurmotiv. Amalia tycker exempelvis att gäddor är vackra fiskar och böcklingen är en återkommande favorit. Här finns även apor, papegojor och undulater, betong- skulpturer av igelkottar och ormar. – Päls, fjädrar eller fjäll. Jag gillar variationen. Jag kan bli inspirerad av ett möte med en hund på stan eller en fågel som flaxar förbi, säger konstnären som är uppvuxen både i Stockholm och på Gotland.

Det konstnärliga ligger i släkten. De flesta har säkert gått förbi hennes far Anders Årfelts betong ‐ lejon på Drottninggatan i Stockholm.

Amalia Årfelt har också skapat flera offentliga verk genom åren, bland annat den stora betongskulpturen ”Tjuren Ferdinand” på Ekerö utanför Stockholm. Hon har också utformat Gullspiran som delas ut till pristagare inom barnfilm på Guldbaggegalan. – Jag blev alltid uppmuntrad som ung men ett tag ville jag bli bonde eller veterinär. Tills jag insåg att det är det här jag kan.

I går kväll var det vernissage för utställningen som finns kvar till och med den 8 oktober.

Amalia Årfelts djur poserar inte Läs mer »

Tre målningar

Omkonst: Betraktarens åskådare

Galleri Cupido, Stockholm, 21/2 – 8/3 2015

Utställning med Amalia och Astrid Årfelt
Text: Susanna Slöör

Katten Edvard i glaserat stengods sitter vackert och gapar stort. Foglig som hos tandläkaren eller uppkäftigt gäspande; sfinxen struntar uppstudsigt i omvärldens önskade bild av honom, förhöjd till heligt tecken eller skön konst. I Amalia Årfelts intrikata bildvärld tar djurfigurerna kommandot och lurar för en mikrosekund ögat att tro att de ställer upp som don för hjärteknipande sötma, den infantiliserade människan förenklad till fabel. Men Kallekatten är knappast söt och böcklingarna på sin bricka snarast uppgivna. Undulaterna kokett inåtvända och kaninen återhållet ilsken.

Amalia Årfelt modulerar i målningar och skulptur utifrån en beundransvärd respekt för sitt motiv. Det färdiga verket lämnar uppdraget som objekt snarare för att bli betraktarens åskådare. ”Dårar”, suckar Kallekatten vänligt medlidsamt. Djungeldjuren stirrar stint och stolt medvetna om att de riskerar löjet att uppfattas som bjärta råvaror till exotiserande sagor. De tar risken med upphöjt lugn. Det gör även Amalia Årfelt.

Det är välgörande att skölja ögonen och tankens hålrum med Amalia Årfelts lustfyllda och pregnanta naivism. Den kan refereras till föregångare men varje verk är likt den bästa naivistiska konsten sin egen ohotade höjdpunkt, sitt universum. Det är den svåraste av vägar att välja konstnärligt att ha modet och tålamodet att avkräva uttrycket och motivet skyldigheten attvarje gång resultera i det enda möjliga verket, den enda bilden.

Amalia Årfelt delar utställningen med sin mor, Astrid Årfelt, som ställer ut brukskeramik i det innersta rummet. Det mötet fungerar trots mångfald och myller och ger även en berikande ingång till deras gemensamma känsla för hantverk och material. Den nobla katten och hunden ser ned på det välfyllda bordet av artefakter, av vilka flera av dem låter djuren tala om livets väl och ve. Den gemensamma utställningen bejakar trotsigt vikten av att ta oss, tingen, naturen och konsten på djupaste allvar utan att falla för den pretentiösa frestelsen att snåla med leenden.

Stockholm 2015-02-25 © Susanna Slöör

Galleri Cupido, Stockholm

Källa: www.omkonst.com

Omkonst: Betraktarens åskådare Läs mer »

Omkonst: Nationalgalleriet lämnar Gamla stan

En kreativ epok närmar sig sitt slut
www.omkonst.com:
Amalia Årfelt, Bengt Jahnsson-Wennberg, Nationalgalleriet, Stockholm, 19/11 – 4/12 2016 
Text: Leif Mattsson

Artikel med alla bilder (pdf):

Efter trettiotvå års verksamhet, centralt i gamla stan, är det dags för konstnärsdrivna Nationalgalleriet att packa flyttlådorna. Lokalen som ursprungligen var tänkt som ateljé åt Hasse Lindroth, en av galleriets grundare, har kommit att bli ett av de mer långvariga och lyckosamma galleriexperimenten med konstnärer vid rorkulten. Det trotsigt subversiva namnet ”Nationalgalleriet” var Jordi Arkös idé, som tillsammans med ett tiotal andra kreativa aktörer utgjorde den initiala kärngruppen.

En ton av sent sextiotal har till viss del färgat galleriets (outtalade) estetiska profil, med tidningen Puss som svävande moderskepp över de kulinariska konstanrättningarna. Bland initiativtagarna räknas logiskt nog också flera konstnärer som kan associeras med undergroundtidningen, som Ulf Rahmberg och Lars Hillersberg. Något senare tillkomna aktörer som Christer Themptander, Roland Haberlein och Ulf Lundkvist kompletterar snart bilden av ett galleri vars utställare svingar uppercuts mot etablissemanget från gräsrötters nivå.

Flytten till någon ännu inte fastställd adress (vid denna pressläggning) sker kring årsskiftet 2016-17, med enbart den pågående utställningen och en Grand Final som avslut. Sen korkas gravölen upp och en epok är till ända, en tid präglad av hundratals intressanta och möjligen i andra lokaler helt otänkbara presentationer. Galleriet fullkomligt svämmar över av minnen och av mättad karaktär; de fyrahundraåriga färgresterna på takbjälkarna, de skeva rumsytorna och det kryptliknande källarutrymmet blir naturligtvis svårmatchade i framtida lokaler.
     Den konstnärliga bredden har varit osedvanligt stor under alla de år som galleriet verkat. Bland Nationalgalleriets många utställare märks såväl oetablerade som mycket välkända konstnärer. Den initiala lutningen åt en undergroundestetik har också med åren kompletterats och delvis ersatts av helt andra konstnärliga imperativ. Genomgående har dock utställningarna alltid förmedlat en ton av enkel och värmande närhet till betraktaren samt ett visst ointresse för ekonomisk knipslughet.

Kanin med fjäril av Amalia Årfelt
Kanin med fjäril

På den sista separatliknande utställningen samsas Amalia Årfelt och Bengt Jahnsson-Wennberg om utrymmet. Årfelt med sina kluriga kaniner, fåglar och diverse animaliska blandformer. Och Bengt Jahnsson-Wennberg med sin ”ikonostas” baserad på den unge Folke Hydmans ormteckningar. Båda utställarna kan sägas representera just det som varit utmärkande för galleriet under många år: en stark närhet till en folklig berättartradition utan choser, åthävor eller förställning. 
     Det mentala avståndet till Hudiksvallsgatans gallerikluster kunde knappast vara större. Men naturligtvis behövs båda typerna av presentationsytor. Konsten som helhet och som samlande begrepp är beroende av både kylan och värmen, det förfinat minimalistiska såväl som det burleska och det naivistiska. I denna kreativitetens intrikata ekvation kommer nedläggningen av Nationalgalleriet på Skomakargatan att skapa ett tomrum som blir tämligen svårfyllt under de nästkommande åren. 

Stockholm 2016-11-30 © Leif Mattsson

Omkonst: Nationalgalleriet lämnar Gamla stan Läs mer »

omkonst: Konstforum

Omkonst: I människans spår

Amalia Årfelt, Peter Wiklund, Konstforum, Norrköping, 29/9 – 14/10 2012
Text: Lotta Ekfeldt

Se artikel i pdf med bilder:

Det spretar en del när Amalia Årfelt och Peter Wiklund ställer ut tillsammans på Konstforum i Norrköping. Det är två väsensskilda spår som vänskapligt och hänsynsfullt samsas om utrymmet, var och en med sina egna premisser. 

Amalia Årfelts skulpturer i betong får mig bokstavligen ner på knä. Nyfiket går jag nära för att undersöka de fina detaljerna hos den sittande valpen ”Hund” — den utvalda stenen till tunga, de vita klorna infällda i betongen och ögonen av glas. Samma sak med aporna ”Herr Brown” och ”Silkesapa”. De sitter på apors vis med armar och ben åt olika håll. Den tomma blicken speglar ingenting, utom möjligtvis själva naturen försänkt i sitt eget varande. 
     Det går inte att komma undan apornas mänskliga drag. Beskrivningar som eftertänksam och förundrad dyker upp i mitt huvud. Men ligger det inte en fara i att beskriva djur som om de hade mänskliga egenskaper? Att hitta passande epitet för att förklara och känna igen sig i det vilda eller främmande Andra?
     Årfelt är i så fall inte rädd för hon låter djuren förbli naturvarelser med sina egna uttryck. Men hon räds inte heller att då och då bjuda in dem i den mänskliga kulturens sammanhang som i skulpturen ”Apa med filt” där en betongapa insvept i en rosa filt förvandlas till en Roslinparafras.

Om Amalia Årfelt rör sig i naturen gör Peter Wiklund det motsatta. I hans bildvärd finns spår och fragment av mänsklig aktivitet. Objekten kan vara välkända representationer i form av skyltar eller en dörr men också vara hopfösta partiklar eller slagg på väg att formas eller omformas. I ”Strandfynd” flyter okänd materia fram och bildar irrationella mönster. Det liknar ingenting och har inget direkt sammanhang. Det är förvirrande och smått enerverande men på samma gång intressant. Blicken söker sig envist tillbaka för att tvinga fram en mening. Till sist ger jag upp och accepterar formernas sega egenheter. 
     Wiklunds bilder är associativa men också undersökande. När han låter objekten ta över som i ”Skyltar” blottläggs inte bara klyftan mellan objekten utan också deras avstånd till människan. Föremålen gör sig oåtkomliga och finns inte längre till hands. I ”Zapp” laddar till och med en skylt ur av egen kraft i en gigantisk blixt. Dörren i ”Snabb sorti” blir också till ett objekt för sig själv där man tvekande undrar vad man ska göra med den. Stänga eller gå ut? Det blir både humoristiskt och absurt.

Norrköping 2012-10-03 © Lotta Ekfeldt

http://omkonst.se/12-arfeldt-wiklund.shtml

Omkonst: I människans spår Läs mer »