Banquet for Årfelt (in english)

This is a translation of the the catalogue text following the exhibition on Konstakademien 2018. Read more about the exhibition here.

By Ann-Marie Tung Hermelin
Translation by Alexei Liss

On a winter night many years ago, a dinner was held at Skeppsholmen at the invitation of the artist, Amalia Årfelt. The reason for the invitation was a painting. We found ourselves seated on each side of Amalia, lined up like disciples of Jesus in Da Vinci’s The Last Supper, except for one person who had been replaced by a pig made of plush, as he was unable to attend. During the preceding autumn, all twelve of us, friends of Amalia, had posed for her and the painting in which we were portrayed together. The painting came first, followed by reality. I was heavily pregnant when Amalia painted me in her studio at the Royal Institute of Art. Now my arms were wrapped around a newborn child as I sat at the dinner table, but I wore the same dress as in the painting. On the table stood meats, cheese, bread, fruit and an abundance of wine. Behind us hung a backdrop reminiscent of the room in Da Vinci’s mural. As we indulged in the food and drink, we soon found ourselves in an almost bacchanal atmosphere. Suddenly the sound of a Spanish guitar enveloped the room. Amalia’s cousin, Benjamin rolled out a wheelchair, in which an artist friend was seated, frantically plucking away at guitar strings, while Karin Mamma danced flamenco, using two tablespoons as castanets. Amalia remained seated in the middle with my infant son firmly planted in her arms. Someone brought out a mandolin, while someone else brought out yet another guitar. All the while, the rest of us stomped, sang and clapped to the beat, dancing away in a synchronised fado.

The gathering reminds me of a banquet which a young Picasso held for Rousseau in his studio in Montmartre during the winter of 1908. The dinner was held both as a quip and as homage to the customs officer and naïve artist, Henri Rousseau. Picassos partner, Fernande Olivier hastily cooked paella while Picasso himself bought charcuterie and a large amount of pastries in place of the food they had ordered from a restaurant, only to not have it delivered in time for dinner. The initial reason for the gathering, Rousseau’s painting Portrait of a Woman, which Picasso had bought eight years earlier, rested on several easels among the African masks in a room decorated with pennants and flags plastered with tributes to Rousseau. When the guest of honour arrived in a cab accompanied by the poet, Guillaume Apollinaire, most of the guests were heavily inebriated. Rousseau was placed on a throne like chair in which he sat, deeply touched by the celebratory poems recited in his honour. Meanwhile the candles in the Chinese lanterns above dripped onto his hat forming a pyramid of candlewax. The poet Cremnitz was the first to speak, declaring something along the lines of “this is Rousseau’s painting in which his magic brush tames nature”. In the background, Cubist George Braque played the harmonica while his friends; Pichot and Dali performed a peculiar Spanish dance.

Twenty-three years after the gathering in Skeppsholmen, and one hundred ten years after the banquet held for Rousseau, the commonalities between Henri Rousseau and Amalia Årfelt’s artistry are striking. Årfelt’s panel paintings and sculptures of lions, monkeys, snakes, colourful birds in fantasy landscape among palms and waterbeds with water lilies are displayed in the Art Academy’s gallery. It is a dreamlike place, a utopian paradise that could perhaps be referred to as “Amalien”. Apollinaire’s improvised poem celebrating Rousseau encapsulated one of the aspects that baffled and amused audiences of the time, “your painting captures what you saw in Mexico / red sun in green banana leaves”. Yet Rousseau had never been to Mexico, or in any jungle aside from the botanical garden in Paris and he made no attempt to deny this fact. Rather he insisted on devoting himself to art for art’s sake, with the right to create images without pretences or hidden agendas. The undisguised desire for the creation of images is equally central in Amalia Årfelt’s paintings. The fact that she portrays herself in the center of her own painting, encircled by twelve friends as an analogy for Leonardo da Vinci’s mural painting of Jesus and the twelve disciples, is neither due to delusion of grandeur, nor a commentary on a biblical story, but rather a deliberate way to toy with the image itself. It is a deliberate choice to create and take part in art.

Her aspirations and level of productivity have remained constant since her graduation exhibition at the Royal Institute of Art in 1995. In addition to her paintings, she has principally made herself a name as a sculptor and as the creator of numerous public installations. In 2006, she was commissioned to design the Swedish film award Gullspira representing the goat of the same name in the film ”Barnen från Frostmofjället” (The Children from Frostmofjället), based on the book by Laura Fitinghoff. A few years later, she sculpted a larger scale version of Gullspira, which was placed on a pedestrian street in central Sollefteå. It was inaugurated in 2017.

Animals are fundamental to Amalia Årfelt’s artistry. Gullspira’s mild expression is unmistakable. The animals in her paintings often seem to express ambiguous feelings. Some appear as if they have agreed to be painted, like the lion posing under a palm tree, gazing directly at the beholder, or the crocodile who in a show of vanity exposes all his teeth. They control the image. It is almost like a selfie, in which the animals exhibit sides of themselves, which are neither naturalistic nor beautified. Årfelt does not strive to capture the physical essence of the animals, like the movement of fish in water, i.e. the fish’s inherent fishiness. Instead she aims to transcend the concept of viewing the fish as a fish, but rather as a decorative object and as a carrier of complex feelings. By doing so, the animals appear as unpredictable subjects. Like the sweet petite cat; rather than emphasis its cuteness, its thorny mouth resembles that of an angry piranha, or the flying fish whose blank expression look deliberate, almost feigned, as if they vehemently choose to ignore the viewer.

In her painting, Årfelt works with intense combinations of colour. The sky is bright yellow and the ground is pink. Even with regard to her choices of colour, Årfelt operates on the border between beauty and rawness. In Amalia’s Paradise, the colours are almost palpably delicious. It is as if you can sense its saltiness and sweetness, the crispy taste of light blue, the bitterness of the yellow and the red’s rounded fruitiness. The colours place the spectator in a culinary dream.

The seemingly unconstrained access to an uncensored fantasy, without aesthetic taboos, which permeates Årfelt’s world of imagery, was considered primitive and childish in Rousseau’s day. However, the father of naïve art probably had much greater influence on Picasso’s artistry than vice versa. Towards the end of the banquet, Rousseau bid Picasso farewell with the words: “The two of us are the greatest painters of our time, you in the Egyptian and I in the modern style”, before abandoning the increasingly chaotic gathering.

Those of us who know and have followed Amalia’s artistry over the years know that it emanates from an unusual combination of seldom seen capacity for work and a rare goodness. We know that in every artistic expression there is both humour and seriousness, and ultimately, we see that Amalia Årfelt is Sweden’s finest and foremost living artist working in the naïve style.

Ann-Marie Tung Hermelin

Translation by Alexei Liss

Banquet for Årfelt (in english) Läs mer »

Utställning på Konstakademien

Stipendiatutställning

Vernissage: 6/10, kl 12-16

Konstakademien, Galleri Öst
Adress: Fredsgatan 12
Datum: 6/10-11/11
Öppet: Tis-fred 12-17, Lörd-sönd 12-16

Årfelts pannåer och skulpturer av lejon, apor, ormar, färggranna fåglar i fantasilandskap bland palmer och vattendrag med näckrosor visas i Konstakademins galleri. Det är en dröm, en utopi, ett Paradisien som måhända kan kallas Amalien.

Djuren har en särskild ställning i Amalia Årfelts konstnärskap. Inte sällan tycks djuren i Amalien uttrycka tvetydiga känslor. Vissa ser ut ha gått med på att bli porträtterade, som lejonen som poserar under en palm och blickar rakt mot betraktaren eller Krokodilen som fåfängt exponerar alla sina tänder. De har kontroll över bilden. Ofta betraktar de betraktaren. Det är en slags selfies där djuren visar upp sidor av sig själva som varken är naturalistiska eller förskönande.

I sitt måleri arbetar Årfelt med intensiva färgmöten. Himlen är knallgul och marken rosa. Även vad gäller färgerna rör sig Årfelt i gränslandet mellan det sköna och det råa. I Amalias Paradisien är kulörerna närmas läckra. Det är som om man kan förnimma deras sälta och sötma, den krispiga smaken av ljusblått, surheten i det gula och de röda färgernas runda fruktighet. Färgerna försätter betraktaren i en kulinarisk dröm.Den tillsynes outsinliga tillgången till ocensurerad fantasi, utan estetiska tabun, som framträder i Årfelts bildvärld, kallades på Roussaus tid för primitiv och barnslig.

Ann-Marie Tung Hermelin
(Utdrag ur utställningens katalogtext)

Read the english version of the catalogue text here.

Utställning på Konstakademien Läs mer »

SAK-2016-arsbok2

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok)

Boknytt: SAK:s årsbok 2016 – ”Ingångar & utvägar”.  
Sveriges Allmänna Konstförening, Bokförlaget Arena. Red: Jennie Fahlström
Text: Leif Mattsson

Se artikel med bilder (pdf)

SAK:s årliga bokutgivning har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Länge var konstföreningens konstnärsbiografier och samlingsverk de enda som stod att få vad gäller aktuell svensk konst. Detta var innan den digitala tekniken möjliggjorde mindre upplagor med färgtryck (I SAK:s tidigare böcker var en stor del av bilderna reproducerade i svartvitt).

Årsboken för 2016 är en sammanställning av de samtal som intendent Jennie Fahlström gjort med konstnärer som på ett eller annat sätt samarbetat med SAK under åren 2010-2015. Det rör sig om tjugonio konstnärer, och intervjupersonerna är huvudsakligen sådana som levererat högvinster eller multiplar för SAK:s räkning. Här finns många av Sveriges mer namnkunniga konstnärer representerade, men även en del som befinner sig på lite avstånd ifrån konstens absoluta centrum. 

Samtalen förs i avspänd form och respektive konstnär sätter på ett naturligt sätt sin prägel på intervjuerna. I flera fall kompletteras dessa med kortare avsnitt där konstnärerna beskriver ett specifikt konstverk ur historien som haft stor betydelse för dem. Valet av verk är intressanta och ofta något överraskande. Exempelvis väljer Thomas Broomé ”Ambassadörerna” av Holbein, Klara Kristalova några foton från den misslyckade Andréexpeditionen och Andreas Eriksson etsningssviten ”Flodaltare” av Torsten Renqvist.

Bredden är stor, här finns representanter från olika generationer och tekniker samt varierande konstnärliga infallsvinklar. De samtal Jennie Fahlström fört med de olika konstnärerna har sin källa i produktionen av vinster eller multipla verk, som i förlängningen ska hamna i olika SAK-medlemmars hem. Därmed faller den strikt konceptuella konsten samt konstfilmen naturligt bort, liksom en del etablerade konstnärer inom dessa genrer. De intervjuade är således huvudsakligen sådana som arbetar med måleri, grafik, fotografi, konsthantverk och skulptur (i diverse olika tänkbara former). 

Det är en underhållande bok med många överraskande vändningar i samtalsflödet. Exempelvis kan man läsa att Helene Billgrens förstaprismålning ”Please Please Me” hämtat titeln från en Beatleslåt och att det finns kopplingar till Goya i bildens figurer. Vidare att Amalia Årfelt har en objuden gäst i sin ateljé – en mus som man kan ana ter sig lika handfallen som hennes multipel ”Handfallen mus”. Och att Tova Mozard som 12-åring lät sig uppslukas av tv-serien ”Twin Peaks” samt att seriens skapare, David Lynch, fortfarande är en stor inspirationskälla för henne. 
    Fredrik Wretman ger ett antal självutlämnande och autobiografiska svar. Exempelvis berättar han historien om den kände fadern, Tore Wretman, som tidigt ifrågasatte sonens beslut att bli konstnär, för att senare i livet säga sig alltid ha trott på sonen. Det sistnämnda var när Fredrik Wretman hunnit bli berömd och just skulle ställa ut på Louisiana. Det finns nog ett antal konstnärer som kan känna igen sig i Fredrik Wretmans privata reflektioner.

Mycket glädje och ibland lite charmig vardagshumor sprids i de återkommande kortintervjuerna med olika pristagare genom åren. 
    Lilla Kajsa Wallman (som ser ut att vara i fyraårsåldern) kommenterar sin vinst – ett grafiskt blad av Clay Ketter: 
 Hur var det att vinna ett verk?
 Roligt, jag gillar att vinna.
 Vad tyckte du om verket du vann?
 Jag gillar djuren och tycker de är fina. Varför har en bil kört över dem?

Stockholm 2016-06-22 © Leif Mattsson

http://omkonst.se/16-boknytt-sak-ingangar-utvagar.shtml

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok) Läs mer »

Affisch Paradisien vernissage

Vernissage 13 juli 2018

Välkomna till Paradisien

Målningar och skulpturer av Amalia Årfelt
Keramik av Astrid Årfelt

Orangeriet i Skebobruk Brobyvägen 19

Vernissage 13 juli kl.14.00-17.00
Öppet 14, 15 juli kl. 14.00-17.00
samt vid konserter och föreställningar t.o.m. september

Skebobruks kulturförening http://skebobrukspub.blogspot.com/

Om konstnärerna:

Djur ligger Amalia Årfelt varmt om hjärtat. Likt den naivistiska konstnären Henri Rousseau skapar hon en egen värd där djuren, inte människan, står i centrum. Ett Årfeltskt Paradisien. Om henne har sagts att hon besjälar djuren i sina skulpturer och i sitt måleri. Ofta arbetar Årfelt med vågade färgkombinationer, i ett lustfullt möte mellan skönhet och humor. Sedan hon tog examen vid Kungliga Konsthögskolan 1995, har hon medverkat i ett stort antal utställningar och fått en rad offentliga uppdrag. Bland annat har hon utformat Gullspiran, barnfilmspriset som delas ut varje år på Guldbaggegalan.

Astrid Årfelt är keramiker, utbildad vid Konstfack, med en osviklig känsla för form och material. Sedan många år tillbaka tillverkar hon bruksföremål i lera och stengods i sin verkstad på Gotland. Hennes verk utmärks av intagande utformning i vackra färger som inte står i motsats till föremålens funktionalitet. I Orangeriet finns skålar, kannor, vaser mm. att köpa till förmånliga priser.

Vernissage 13 juli 2018 Läs mer »

Skulpturkatalog

Skulpturkatalogen utkom 2016

Innehåller 37 bilder av Amalia Årfelts skulpturer.

 

Se katalog (pdf): Skulpturkatalog Amalia Årfelt 2016

Texter ur katalogen

Fotografer

  • Amalia Årfelt
  • Anders Årfelt
  • André Sinnemark
  • Astrid Årfelt
  • Ewa Rudling
  • Per-Erik Adamsson
  • Per Mannberg/John Håkansson
  • Per Niklasson

Grafisk form: Anna-Pi Lennstrand
Bildbehandling: Matilda Rahm
Tryck: Göteborgstryckeriet 2016
Tack till Längmanska fonden osv

 

Skulpturkatalog Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Amalia Årfelt

Bildtexter till Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer” av Amalia Årfelt, urval 2015-1991.

Skulpturer av Amalia Årfelt, urval 2015-1991

Landkrabban

Landkrabban är en varelse som både trivs på land och i hav. Min första Landkrabba var smäckrare. Den kom till för en utställning på Landsort/Öja som drivits i ett 20-tal år av kulturpersonligheten och eldsjälen Arthur Hultling. När Stockholm konst några år senare sökte en utsmyckning till Långsjöbadet, passade Landkrabban perfekt. Jag gjorde den grövre för att vara rustad för påfrestningar av olika slag.

Slottshunden 

2015 firade Skulptörförbundet 40 år och vi var 8 medlemmar som blev inbjudna att delta i Görvälnsslottspark, en skulpturutställning som Järfälla kultur har vid slottet om somrarna. Då gjorde jag Slottshunden. Den fick ligga på en liten gräsyta framför slottet, det såg ut som den alltid hade funnits där! Efter utställningen flyttades Slottshunden till Litografiska museet i Huddinge och blev i stället ”Museihunden” Alois, efter stenlitografins grundare Alois Senefelder (1771-1834). Jag erhöll Cecilia Frisendahl arbetsstipendium 2015, vilket innebär fritt arbete i deras verkstad under året, därför föll det sig så att i samband med museets 10-års jubileum 2015 lät jag hunden få komma dit.

Fiskfanfar

Fiskfanfar var egentligen först en trut men leran havererade av tyngden och fukten. När den säckade ihop blev det istället en fisk av leran.

Katten Edward

Katten Edward fick sitt namn efter ”Skriet” av E. Munch och katten August liknar A. Strindberg, fast som katt.

Larven

Larven gjorde jag till en förskola i Hudiksvall.

Farmorshund

Min farmor Ingrid Årfelt (född Dahlin) hade många vackra saker i sitt hem. Bland annat en porslins hund som jag uppskattade mycket. Farmorshund är som en jättestor porslinshund gjord i betong. Den gjorde jag till Arhur Hultlings utställning på Landsort. Stundom kan jag inspirera mig själv som med porträttmålningen av Farmorshund. Med samma motiv, men med olika uttryck.

Jag jobbar mycket med lera och betong, men också i andra material.

Djuret

Djuret finns på en förskola i Solsidan. Deras önskemål var ett fantasidjur som man både kan vara under och över. Det är som en blandning av ödla, groda, lejon och hund.

Lammet, Katt med unge

Lammet, Katt med unge, samt Kanin och Höna var en utsmyckning till Rågården, rättspsykiatri som hör till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. (I skissförslaget var hönan från början egentligen en griskulting som satt på bakbenen, men det kunde reta upp patienter på avdelningen om de var troende muslimer, så då föreslog jag en hund, men det gick inte heller bra i sammanhanget, så det fick bli en höna).

Apa med filt

2011 fick jag fick äran att representera Skulptörförbundet på Supermarket på Kulturhuset i Stockholm med en egen stor monter. Då gjorde jag ett gäng apor i betong. Ansiktena är modellerade i lera och gjutna i pigmenteradbetong, och sedan infogade i kroppen som jag byggde direkt i betong mot en stomme av järn, frigolit och nät. Apa med filt gjorde jag till en utställning på betonggalleriet i Liljeholmen 2010. Den är inspirerad av Roslins målning ”Damen med slöjan”.

Ers Majestät

Ers Majestät, en av aporna fick sedan samma sommar vara med på Landsort. Där satt han värdigt och tittade ut över havet. 2013 visade jag aporna igen i en rosa monter på OpenART i Örebro.

Vit hund

Vit hund har en rödbrun sten som tunga, ögonen är mörka glaskulor (sådana man kan kasta kula med). Tänderna är av marmorflisor och klorna av mosaikbitar eller stenflisor.

Handfallenmus

Handfallenmus var en multipel till SAK, Sveriges Allmänna Konstförening i 25ex.

 
Råttan
Råttan, det stora huvudet var ett förslag till en möjlig utsmyckning på valfri plats i Stockholm till Eva Bonnier Dahlins stiftelse. En stor vilande jätteråtta i betong skulle ligga på Odenplan 2,5 m lång med svansen vilande uppe på ryggen. En bit bort ur en avloppsbrunn skulle råtthuvudet sticka upp med framtassarna på brunnslockets kant. Jag gjorde huvudet i stort format och visade det i källaren på Nationalgalleriet 2009.

Pussfisken

Pussfisken är virkad och har en mun av silicon, (en kyssbrosch som jag gjorde till millennieskiftet).

Ibisstorken

Ibisstorken är gjord av Mongolisk papié machér. Den ligger på rygg med benen vilandes på magen.

Knähunden

Den längsta Knähunden med päls ned till marken finns i brons på en klipphäll på Hägerstensåsens skolgård. Ugglorna är som hjälplösa förundrade puppor.

När barnen var små hade jag ateljé hemma i lägenheten. Det var nära att parketten möglade, men den klarade sig precis! Sjölejonhund, Sälen, Landkrabban, Gullspira, mfl gjorde jag där. Mina keramikskulpturer bränner jag och glaserar i min mamma keramikverkstad på Gotland.

Gullspira

Gullspira är Svenska Filminstitutets barnfilmspris som delas ut på Guldbaggegalan. Skulpturen är av stengods med förgyllda horn. Sockeln av Valnötsträ symboliserar en prispall, guldklockan runt halsen tillverkas av en Guldsmed i Visby. Gullspira är geten i boken ”Barnen från Frostmofjället” av Laura Fitinghoff. Geten betyder väldigt mycket för barnens överlevnad. Som den första svenska barnfilmen blev boken filmatiserad 1945. Laura Fitinghoff Sällskapet med ordförande Hervor Sjödin, (släkt med Laura!) Förespråkar att jag ska göra Gullspira som en stor skulptur till Sollefteå stads 100 års jubileum 2017. Skulpturen ska i så fall bekostas och ägas av Majorens Konststiftelse. Det vore även fint med en stor Gullspira utanför Svenska filminstitutet också, en get vid Gärdet!

Tjuren

Tjuren sitter under en ek på Ekerö. Jag byggde den i frigolit och gips. Min pappa, Anders, plastade den åt mig då jag var gravid med mitt andra barn.

Hund med tratt

Hund med tratt är en fri tolkning av den gamla klassiska reklamen ”His masters voice”.

Suggan och kultingen

Suggan och kultingen modellerade jag i en oinredd del av Grafikenshus lada i Mariefred. Ett tegelbruk hade skänkt en stor lerhög till Skulptörförbundet. ”Lera på hög” hette projektet, högen tornade upp sig på jordgolvet. Jag var i grosess med mitt första barn och min mage växte i takt med suggan. Det var roligt men ansträngande att jobba direkt på golvet och leran var tung. Kultingen blev till där också liksom även en knubbig katt. Det blev kallare och kallare under hösten i den kyliga mörka och dragiga ladan. Leran var iskall och jag fick allt svårare att böja mig ned till skulpturen. När den var klar hjälpte min mamma, (född Höök) mig att ta form på suggan. Skulpturgruppen finns både i Hammarby Sjöstad och på Skansken.

Fiskstimmet

Fiskstimmet, jag sydde 100 fiskar i silvertyg till min utställning på Konstnärshuset 2000.

Stjälarna och maten

Hos Ann Westin/Sothebys visade jag Stjälarna och maten, ett verk som jag också sydde. Det var uppstoppade djur i naturlig storlek i vitt bomullstyg. De svävade i luften under glastaket. På ett bord nedanför låg alla maträtterna modellerade i lera och gjutna i polyester och blandmaterial. En bukett med röda sidenrosor stod på bordet och blödde. Det var Ann Westin som tipsade SFI/Åse Kleveland om mig för att göra Gullspira.

Djävulen som bebis samt Djävulens ansikte

Ulla Brauner’s lilla galleri, Konstpausen på Ekeö hade en utställning med titeln ”Djävlar anamma”, då gjorde jag Djävulen som bebis samt Djävulens ansikte, båda i målad papié marchér.

Venus

Jag har modellerat en hel del modellskulpturer under åren och gjutit dem i betong. En kompis till mig stod modell för Venus, en skulptur jag gjorde inspirerad av Botticellis målning ”Venus födelse”. Den skulpturen har tyvärr vandaliserats och jag har behövt att reparera den några gånger. Hennes nakenhet tycks provocera. Sista gången Venus förstördes stod hon i Botaniska trädgården i Visby i en liten konstgjord bäck, det var en mycket passande och vacker plats för henne. Vandalerna hade fått anstränga sig för att lyckas den gången. (Efter det fick hon ett ryggjärn.)

Elefant

1993 ställde vi elever på Konsthögskolan ut på Millesgården. Jag hörde mig själv säga ”en elefant” när frågan ställdes vad man ville visa. Jag blev själv förvånad över det jag sa men samtidigt upprymd. Det behövdes något storslaget som kunde säga ifrån bland Milles alla stora gipser i ateljén. Bruno Tardat hjälpte till med motormekaniken så att öronen kunde röra sig.

Isbjörnen

I en av fontänerna hade jag en stor isbjörnsfäll i vit betong. Den flöt tillsynes på vattenytan. (Det var bara synd att fontänerna började att tömmas långt innan utställningen hunnit att ta slut, det syns på bilden). Isbjörnen försvann efter branden av Grafikenshus, den låg på marken bakom örträdgården). Min farmor kom på vernissagen på Millesgården. Hon sa nöjt när hon sett mina djur, nu kan jag dö när jag måste. Det jag tror att hon menade med det var ~ ”jag ser att du är en bra konstnär, det kommer nog att gå bra för dig i fortsättningen också”!

Skulpturkatalog, text av Amalia Årfelt Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Dan Wolgers

Skönhet, styrka och användbarhet

Av Dan Wolgers, ur Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer”

Sista århundradet före vår tideräkning beskrev den romerske arkitekten och ingenjören Vitruvius betongens framställning och användningsområden i sitt verk ”Tio böcker om arkitektur”. Han skulle ha gett tummen upp för Amalia Årfelts betongvarelser. Vitruvius fastslår att det harmoniserade förhållandet mellan skönhet, styrka och användbarhet ger arkitekturen dess värde och det har Årfelt tagit fasta på, låt vara i den angränsande disciplinen skulptur. Hennes skulpturer äger den naturliga skönhet som blir synlig endast hos dem som inte tänker på att behaga. Djuriskt sköna träder betongskapelserna betraktaren tillmötes. Groteskt ljuvliga som de är knyter de an till Vitruvius via groteskerna i de gotländska kyrkorna – Årfelt är uppväxt på Gotland och hennes varelser är bekanta med groteskerna och skulpturerna i kyrkorna där och de stiger alla ur samma led som öns medeltida stenmästare, sådana som Hegvald och Sigraf eller de anonyma Egypticus och Fabulator och deras verkstäder. Men skulpturerna (såväl stenmästarnas som Årfelts) är allt annat än groteska. De äger en förfining och ömhet i handlaget, en sinnlighet som förundrar betraktaren och som leder till humor av den sorten som gör att man blir glad att vara människa bland människor, tacksam över att vara föremål för (konstnärens) omsorg. Från Rom via Gotland till Årfelt löper den omsorgen, det allvaret, den humorn. Det i våra dagar något missledande begreppet grotesk som benämning för stenmästarnas figurer stammar ur det italienska grotta (samma betydelse på svenska) och syftar på de målade och skulpterade figurer som av återfanns i ”grottor” under 1500-talet i Rom, alltså i de romerska lämningar som påträffades när man händelsevis bröt igenom taken här och var och trädde ner i underjorden bland ”groteska” skulpturer och målningar och ornament.

Årfelts grotesker äger alltså skönhet så som Vitruvius fordrar. De äger genom betongen också styrka även om ingen ännu idag har lyckats framställa betong lika stark som Vitruvius förmådde med sina kalkblandningar för tvåtusen år sedan.

Det tredje begreppet i Vitruvius triad är användbarheten och hos Årfelt är också användbarheten säkrad; åtskilliga av gestalterna finns visserligen ute det offentliga rummet som praktiska sittmöbler men alla möblerar de det privata mentala rummet hos betraktaren, för har man en gång sett dem så glömmer man dem aldrig. Är det inte därför i betraktarens mentala rum som Årfelts skulpturer har sin största användbarhet och verkan? Vitruvius får säga vad han vill om användbarhet men betraktarens sinne, hennes inre, är det förnämsta och det största rum en konstnär kan få tillträde till och där finner hennes konst sin användbarhet. Begreppet användbarhet kan omskrivas med det sentida begreppet ”form follows function” och Årfelts gestalter har sannerligen formats för funktionen att göra räder i betraktarens sinne, med eller utan förklädnad, i gestalt av målningar eller skulpturer.

Årfelts konstnärskap har den sällsamma egenheten att sömlöst sammansmälta hennes måleri och skulpturer – hos henne stiger de båda disciplinerna ur varandra i kontinuerlig metamorfos, i växelverkan som i varsin ände av ett gungbräde. De är uråldriga men ständigt nyfödda, förbluffade över att de lever, över att de ännu lever, eller över att de lever igen (eller är döda igen). Kanske är det i själva verket betraktarna som gestaltas och speglas som stirrande storkar, stumma strömmingar och apatiska apor (med människohänder!). Ecce homo? Ecce homo!

Årfelts figurer liksom de medeltida stenmästarnas består alla av gotländsk kalk (om än på skilda vis), men medan stenmästarna hade stora verkstäder och svärmar av medhjälpare till sitt förfogande arbetar Årfelt ofta hemma i köket eller vardagsrummet, ensam. Den fläckade, slitna vardagsrumsparketten för tankarna mer till Roms medfarna mosaikgolv och ruiner och till de gotländska kyrkorummets dunkel och tusenåriga mystik än till konstgalleriernas mondäna grannlåt, flabb och skarpa sken.

Skapade av betong, men lika gärna av papiermache (vad skulle Vitruvius ha sagt om det?) migrerar Årfelts gestalter utan motstånd in och ut ur tiden och verkligheten; in och ut ur grottan, in och ut ur det undermedvetna. Uttrycksfulla men outgrundliga, uråldriga men samtida, anonyma men högst personliga binder de samman saga och verklighet, poesi och saklighet och når långt utanför sin fysiska räckvidd. Deras drömmar sträcker sig långt ner i antiken och in i framtiden.Men tiden intresserar dem inte, de är tidlösa som kalkstenen.

Den romerska betongen är ännu oöverträffad, dess hemlighet förborgad och det stämmer till eftertanke. Årfelt verkar i en djupt allvarsam och hållbar tradition som räcker över tvåtusen år.En vår tids Fabulator, men inte längre anonym – hon heter Amalia.

/ Dan Wolgers

Skulpturkatalog, text av Dan Wolgers Läs mer »

Skulpturkatalog, text av Susanna Slöör

För livets skiftande väderlekar

Av Susanna Slöör, ur Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer”

Lek med tanken för ett ögonblick att allt man inte vet tillhör djävulen eller guden. Det skulle i så fall innebära att allt levande, som inte kan förstås och alla främlingar vi möter, bär på djävulen och guden. För konstnären gäller det att i sina verk rikta blicken mot det man vanligen inte ser och känner, det okända. Det vi inte vet leder spåren till dessa abstrakta storheter och motsatser.

Ett tidigt verk av Amalia Årfelt heter Djävulen som bebis, ett lindebarn med knoppande horn, rödglödgade ögon och samtidigt förförande oskuldsfull.

Följer man Amalia Årfelts förhållande till gestalterna hon frammanar i sina skulpturer, bär de alla ett ambivalent drag som mycket väl rymmer såväl djävulen som guden, oavsett om skepnaden är en råtta med svans i hand eller en storgapande katt.

Det finns hos Amalia Årfelt en respekt för det okända och en insikt om att det mesta förblir utanför vår räckvidd. Hunden, kaninen, musen, råttan eller böcklingen framvisar sin slutna värld och väcker längtan. Ögonen stirrar arkaiskt rakt ut i evigheten eller blänker till av den reflekterande svärtan som får pupillen att dölja vad som händer, där bakom i bortomvärlden eller iden andras inomvärld.

Att gestalta och söka gestaltning handlar inte om att söka likna utan att fixera det som avskiljer och separerar, att helt enkelt finna anden eller livet och det utanför oss själva levande. Amalia Årfelt reducerar, förenklar och söker i djurens stora form dess främsta uttryck. Det hundlika i hunden, går samtidigt inte att uttrycka utan att lyfta fram det mest mänskliga i den. Fabeln som uttryck och det med automatik antropomorfa sökandet efter djävulen och guden, skänker liv och gör skulpturerna angelägna. Det blir samtidigt det mest mänskliga i dem.

Djuren, särskilt Amalia Årfelts, är märkvärdigt självständiga och äger den rymd vi inte kommer åt. De är även väktare och kan försvara sig mot människans sökande efter visshet. Kattmamma och barn stirrar stint och markerar värdigt sitt revir med utfällda klor. Klor och naglar, utmejslade fötter och tassar markerar avståndet till vad som händer (inom oss). Barsk och lite småsur är kaninens rätta lynne, knappast harig. Landkrabban tycks hjälplöst strandsatt, men bildar en trygg bänk och utsiktspunkt för dem som ännu inte törs gå i vattnet.

Gestalterna, i Amalia Årfelts verk, bär de egenskaper som vi önskar hos andra och drömmer om funnes i oss själva. Att söka tidsligt bakåt efter det svunna barnet inom oss skapar behovet av det naivistiska uttrycket, det som barnen själva inte alltid uppskattar. Sagorna är som mest tilltalande för dem som lämnat sagovärlden bakom sig och befinner sig i livets senare mer skiftande väderlekar.

/ Susanna Slöör

Skulpturkatalog, text av Susanna Slöör Läs mer »

Gullspira, filmprisstayett (beskuren bild)

Gullspira – filmpris och skulptur

Barnfilmspris och skulptur i Sollefteå

Priset Gullspira går till en person som har gjort enastående insatser inom barnfilmen. Priset delades ut första gången 2006 och mottagare var animatören Per Åhlin.

Gullspira har fått sitt namn efter geten i filmen ”Barnen från Frostmofjället” (regi Rolf Husberg, 1945). Priset, som är skapat av konstnären Amalia Årfelt, består av en statyett i glaserad stengodslera med förgyllda horn och en skälla i äkta guld.
Läs mer: http://guldbaggen.se/om-guldbaggen/gullspira/

Om skulpturen

”Gullspira” ligger på en trappformad sockel av valnötsträ. Runt halsen hänger en klocka av guld i en förgylld kedja. Skulpturen är formad i stengodslera, den är glaserad med förgyllda horn. Jag tycker att hon utstrålar lugn och värdighet där hon ligger och idisslar på sin sockel. Trots att skulpturen är liten känns den monumental i uttrycket tycker jag. / Amalia Årfelt

Upprinnelsen till Gullspira

Svenska Filminstitutets dåvarande chef Åse Kleveland kom på idén med Gullspira som barnfilmspris för att filmen ” Barnen från Frostmojfället” var den första barnfilmen i Sverige. (Efter boken ” Barnen ifrån Frostmofjället” av Laura Fitinghoff). Geten Gullspira betydde allt för barnens överlevnad när de gav sig av hemifrån.

Åse vände sig till Ann Westin som har varit min gallerist. Hon kontaktade genast mig för att jag jobbar så mycket med djur. Jag gjorde flera olika getskisser. Åse ville gärna ha en get som stod upp uppe på en liten klippa. Det var dock svårt att lösa tekniskt med de smala benen. En man i styrelsen, Peter Hald tyckte att vi skulle ta det liggande förslaget och Åse höll med honom om jag kunde göra huvudet lite mer feminint. Jag minns hur Åse ringde på en kväll för att titta på det slutgiltiga förslaget. Hon stod utanför dörren som en stilig drottning med fantastiska kläder likt Snövits styvmoder.

Skulpturen Gullspira i Sollefteå

2017 invigdes skulpturen Gullspira i Sollefteå på initiativ av Laura Fitinghoffsällskapet.

 

Amalia Årfelts tacktal under invigningen

Jag vill tacka så många för att Gullspira ligger här nu i egen hög person!

Tack fantastiska Hervor Sjödin för den goda och mycket roliga idén att göra Gullspira i naturlig storlek. Ditt engagemang och outtröttliga strävan. Att du inte gav upp, utan att du höll idén och viljan kvar. Att du arbetade med att hitta en lösning tillsammans med Laura Fitinghoff sällskapet. Tack Majorens Konststiftelse för att ni tyckte om idén om en stor Gullspira till Sollefteås 100-års jubileum. Att ni har varit positiva till att bekosta skulpturen. Tack kommunen för att ni ville ta emot henne och för att ni har ställt upp med sockel och montering så fint och på en så fin plats.

Särskilt vill jag tacka Astrid och Anders mina egna föräldrar som har ställt upp fantastiskt för att jag skulle få till henne. Förutom all uppmuntran och stöd var det framförallt många olika arbetsmoment från stomme till gjutning. Det första var att vi gick på Drottninggatan i Stockholm för att ta mått på Anders betonglejon som ligger där. Hur stor skulle Gullspira bli? Man behöver något konkret att titta på och förhålla sig till, siffror i luften blir så abstrakt.

Det är kul att kunna stå här tillsammans och glädjas åt att Gullspira är klar och att hon nu ligger här! Hoppas att ni kommer att tycka om henne! Hon ligger och vilar tankfullt mitt i händelsernas centrum i Sollefteå stad 100 år i dag!

Tack Laura Fitinghoff. Tack Svenska Filminstitutet. Tack Hervor Sjödin. Tack Laura Fitinghoff sällskapet. Tack Majorens Konststiftelse. Tack Göte och Johan Häglunds gjuteri på Gotland. Tack Herman Bergmans Konstgjuteri i Stockholm. Tack Erling Johansson på Dennis Åkeri för god frakt. Tack Sollefteå kommun för montering och placering. Tack Astrid och Anders Årfelt.

/Amalia Årfelt.

Gullspira – filmpris och skulptur Läs mer »

Amalia Årfelt inför utställningen på Galleri Lars Hjelm i Karlstad.

Amalia Årfelts djur poserar inte

Utställning på Galleri Lars Hjelm i Karlstad

Publicerad 1 oktober 2016 08:59, Värmlands Folkblad.
Erik Segerpalm hakan.strandman@vf.se (mailto:hakan.strandman@vf.se)

Konstnären Amalia Årfelt älskar djur. Men hon bor mitt i Stockholm och hennes man är allergisk så hon har inga själv. I stället målar hon dem, och skulpterar.

– Djur kan ha så många färger och former, människan har bara sin hud, säger Årfelt inför utställningen på Galleri Lars Hjelm i Karlstad.

Amalia Årfelt tycker själv att hon målar ”positivistiskt” och visst blir man glad när man ser hennes målningar. Motiven i den här utställningen är uteslutande tagna från djurens värld. Ibland är det hundar och katter som nästan tycks påkomna med att bli betraktade. – De poserar inte utan bara är, säger Amalia Årfelt.

Men här finns också mer udda djurmotiv. Amalia tycker exempelvis att gäddor är vackra fiskar och böcklingen är en återkommande favorit. Här finns även apor, papegojor och undulater, betong- skulpturer av igelkottar och ormar. – Päls, fjädrar eller fjäll. Jag gillar variationen. Jag kan bli inspirerad av ett möte med en hund på stan eller en fågel som flaxar förbi, säger konstnären som är uppvuxen både i Stockholm och på Gotland.

Det konstnärliga ligger i släkten. De flesta har säkert gått förbi hennes far Anders Årfelts betong ‐ lejon på Drottninggatan i Stockholm.

Amalia Årfelt har också skapat flera offentliga verk genom åren, bland annat den stora betongskulpturen ”Tjuren Ferdinand” på Ekerö utanför Stockholm. Hon har också utformat Gullspiran som delas ut till pristagare inom barnfilm på Guldbaggegalan. – Jag blev alltid uppmuntrad som ung men ett tag ville jag bli bonde eller veterinär. Tills jag insåg att det är det här jag kan.

I går kväll var det vernissage för utställningen som finns kvar till och med den 8 oktober.

Amalia Årfelts djur poserar inte Läs mer »